Fysträningen flyter på bra. Det är lite knepigt ibland att pussla ihop allting så att både Cocos fysträning och aktivering, jobb, skola och min egen träning hinns med. Klockan ringer väldigt tidigt på morgonen, vilket är extra jobbigt nu när det är så mörkt och kallt men istället för att gå till gymmet vissa dagar springer vi en runda tillsammans och sen får hon roa sig själv medan jag kör utomhusträning. Två flugor i en smäll ;). 

Igår körde vi agility med Mimmie och Therese på klubben. Hade egentligen tänkt vänta med agility tills hon nått sin idealvikt för att undvika att belasta hennes kropp för mycket. Men vi bortsåg från den förnuftiga tanken och tjuvstartade lite. Det var som att vi inte hade slutat träna. Hon var jätteduktig. Synd bara att jag är urdålig på handling. Tur hon är van. 

Kikade in här för en vecka sedan och fick ett litet uppvaknande. Min lilla tant har lagt på sig. Visst har jag vetat att hon har några kilo för mycket men när jag såg gamla bilder på henne insåg jag att det var dags att ta tag i fysträningen. Det är lätt att bli hemmablind. Dessutom börjar hon bli lite gammal och jag börjar få åldersnoja och är nästan lite hypokondrisk å hennes vägnar. Därför har jag gett familjen strikta förmaningar och ska försöka prata med min morfar som passar henne en del. Kommer gå sådär dock. Cocan får som alltid långa promenader och följer med när vi är ute och springer och så men hon hade behövt mer planerad fysträning. Backträning, terrängträning och helt enkelt lite mer planerat. Simma är ju himla bra men tycker det börjar bli lite för kallt, tycker visserligen inte Coco men hon får vattensvans så lätt så det får vänta lite. 

Har i alla fall beställt hem lite fler dummies eftersom jag har en förmåga att kasta dummies i bajstunnor, klippa hål i dem och förlägga dem på alla möjliga ställen (här är det inte hunden som blir av med dem utan matte ;)). Perfekt sätt att sätta fart på henne i terrängen samtidigt som hon tycker det är himla kul och tränar den lilla nöten där uppe. 

Jag har börjat tänka tanken att ställa upp i LK2 och börja träna och starta i rally så småningom. Är även sugen på ta upp viltspårandet. Har lovat mig själv att inte ställa några större krav på henne mer än att vi ska kunna momenten på träning. Det är klart att man vill göra hyfsat bra ifrån sig men grundinställningen ska va att gå in och lattja och ha kul. Men först ska Cocan komma i form. Det mentala och fysiska går ju trots allt hand i hand. 

Senast jag skrev här va ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag har haft en rejäl svacka när det gäller hundträningen. Jag har alltid velat mer än Coco träningsmässigt och tillslut dalade motivationen. Visst tycker hon det är kul att hitta på saker, aktiveras och tränas men på hennes villkor. Jag gav helt enkelt upp lite, i alla fall med den "seriösare" träningen. Samtidigt hände väldigt mycket annat icke hundrelaterat i mitt liv. Privata saker, andra intressen som egen träning och de vanliga frågorna som "vad vill jag med mitt liv?" osv. Men den senaste tiden har jag känt att jag saknat något. Jag saknar hundträningen. Den aktiva hundträningen med ambitioner och mål. Det har kliat i fingrarna att träna och jag har kommit på mig själv att sitta och planera träningen som jag så ofta gjorde medvetet förut. Hund och hundträning är en del av mig. Förut va det i princip mitt enda intresse som den hundnörd jag va. Har alltid älskat hundar. När jag va liten hade jag en massa osynliga hundar som jag behandlade som riktiga (så gott det nu gick). Jag handlade mat till dem, gick ut med dem, tränade dem och alla hade de olika egenskaper. När jag var lite äldre slukade jag alla hundböcker, studerade stamtavlor och passade alla hundar jag kom över. När jag fick Coco fortsatte min nördighet, jag bosatte mig princip i skogen eller på apellplanen. Jag trodde aldrig jag skulle tappa den där glädjen med hund och hundträning. Men det gjorde jag. På ett sätt är jag glad över pausen då jag hann göra och uppleva annat. Nu har jag flera andra intressen med men jag kan inte tänka mig ett liv utan hund och jag saknar verkligen att packa hundväskan och ge mig iväg till klubben för att träna i mina fula hundkläder. Framförallt saknar jag känslan. Känslan mellan hund och förare vid träning. Jag är inte jag utan den där hundsidan har jag kommit fram till. Jag är taggad ända ut i fingerspetsarna på att få dra igång igen. Jag vet att jag inte kan ha några elitambitioner med Coco men det har jag inte heller längre. Vi ska bara ha kul. Hon och jag. Min fina, knäppa och något bekväma hund som börjat få lite gråa hårstrå vid nosen.

Go´ å gla´ kexchoklad. Det är Coco i ett nötskal det. Lite lätt pantad men med en livsglädje som kompenserar det hela.

Den här veckan har det inte hänt mycket på hundfronten. I måndags och tisdags var Cocan kass och i ondags fick hon en vilodag för att återhämta sig. I torsdags var hon helt återställd så då åkte vi till Saxtorpsjöarna tillsammans med Nina, Shelby och Holley. Det var varmt, både på land och i vatten så det blev en hel del simning. Lite kaosartat emellanåt; Coco dränkte mig så jag fick vatten i näsan, jag sparkade Hollan i huvudet och Nina dränkte chihuahuan men då och då flöt det på riktigt fint. Holley höll sig på lagom avstånd, Shelby satt ömsom på ryggen och ömsom simmade själv och Cocan..tja hon satt i princip också på ryggen som vanligt.  Man får hålla en hand mot henne så hon simmar på armlängs avstånd om man inte är sugen på en kallsup. Trots alla rivmärken finns det nog inget mysigare än att simma med hund! 

Efter all simning fick Cocan vattensvans och har käkat antinflamatoriskt och fått vila ytterligare ett par dagar. Nu är dock även svansen bra igen så nu är det slut på de ofrivilliga vilodagarna.

Nu är Cocan den första att överrösa en med grisläten och svansviftningar när man kommer hem, den första som kommer rusandes när man prasslar i köket och den första att hoppa upp och sno bästa platsen i sängen. Med andra ord så är hon frisk och både jag och resten av familjen kan pusta ut. Vi var faktiskt lite orolig där ett tag. Hon blev nästan helt återsälld i måndagskväll men natten till igår kräkte hon igen och på förmiddagen mådde hon inget vidare Hon drog sig undan, kräkte då och då, ville inte äta någonting, skakade och såg allmänt bedrövad ut. Vi valde dock att avvakta lite och när kvällen kom mådde hon lite bättre och idag har hon varit precis som vanligt och både ätit och behållt det. Hon fick dock vila idag med men imorgon ska hon följa med på roligheter.

Cocan har inte mått riktigt bra idag. Jag vaknade mitt i natten av att en pipande och hängig Coco satt och stirrade på mig. Nedanför sängen låg tre stora högar med hundkräk (rena turen att jag inte klev i dem). När jag städat bort dem kräkte hon lite till innan hon somnade. Frukost ville hon inte ha och ratar hon mat så mår hon inte riktigt bra. Hon kräkte någon gång till under dagen men har ändå varit relativt pigg, inte som vanligt men nästan. Hon fick en vilodag i alla fall och nu på kvällskvisten blev hon sitt vanliga jag och åt sin försenade frukost. Tror hon fått i sig något olämpligt som hon hittat ute. Det är inte direkt konstigt att hon blir lite dålig med tanke på allt hon lyckas stoppa i sig. Hon är specialist på hitta allt ätbart (och icke ätbart) och snabb på att sluka det är hon också. Visserligen är hon duktig på att spotta ut det hon hittat när man ber henne men man ser ju inte allt och hon är en riktig liten ögontjänare.  Nu håller vi  i alla fall tummarna för att hon fotsätter må bra, men det tror jag nog.  

Efter jobb blev det lite rakning av pälsen runt tassar och trampdynor (fult, ser ut som hon har jätteklor, men praktiskt) och klippning av klossorna innan vi tog bilen till skogen för att gå en kvällspromenad. Vi hade tänkt gå milen men till slut tog jag förnuftet tillfånga och valde sjuan, var inte sådär jätteroad av att gå ensam i skogen med en minst sagt urusel vakthund när det är mörkt. Men det verkade ändå bara vara vi, några ekorrar som Cocan tyckte var skojiga och en herrans massa pippifåglar i buskarna.

Nyss hemkommen från lite agilityträning. Var för ovanlighetensskull varmt så vi tränade inte så länge men det vi gjorde gick väldigt bra. Ovanligt självständig och förig var hon och framförbytena satt riktigt bra idag. När vi tränat klart uppvaktade Coco Hollan som är i höglöp. Hon gick omkring och lekte hane. Fjäskade, kråmade sig och spännde sig men Holley såg ut att tycka det var helt ok. ;)

Nu ska vi ut på en cykeltur så att Cocan är trött i både knopp och kropp innan hon och jag beger oss hem till min kusin. Coco kommer bli överlycklig när hon förstår att hon får följa med.

Weebly vill tydligen inte samarbeta just nu så det gick inte att ladda upp fler bilder. Men dagens tur gick i alla fall till Käglinge för bland annat bad, spring i fårhage och fika.