Idag fick Pannkakan somna in. Det är det värsta med att ha djur, att de dör. Trots att jag vet att avlivning var det enda rätta frågar jag mig ändå hela tiden om det verkligen var det. Var det vad hon hade velat? Men jag vet att det är lönlöst att fråga sig och jag vet att hon inte hann känna någonting där hon låg i mitt knä och slickade mig på fingrarna ända in i det sista.  
  
Det känns så tungt att veta att hon aldrig mer kommer stampa med foten och dra i gallret på buren när hon vill ut på morgonen, att hon aldrig mer kommer skutta och möta en och hoppa kring ens ben, att hon aldrig mer kommer fräsa åt Cocos burdusa lekförsöka, att hon aldrig mer kommer hoppa upp i ens knä och slicka en på fingrarna eller att hon aldig mer kommer klämma sig ut ur buren och retas med en genom att hoppa king en när man ska stänga in henne för natten. Det känns tungt att veta att hon är borta - för alltid. Finaste, goaste, snällaste och sällskapsjukaste kaninen.  ♥

En liten film på Pannkakan (och min och mammas gulle-gull-röster ;)).Den här bloggen är ju enbart en hundblogg men min lilla kanin är ju lite som en hund så det är klart hon ska få vara med på ett litet hörn. Hon må vara lite lätt jobbig ibland, tex när det är dags för burstädning eller när hon inte vill in i buren och man har bråttom, men hon är världens finaste kanin. Följer efter en överallt, hoppar runt ens ben, är rumsren, supersnäll, lätthanterlig och väldigt tillgiven. Favorit kaninen <3