Fick nyss ett litet genombrott med apportbocken. Cocan är en hund som man måste tramsa och fjanta sig med för att hon ska ge allt. 90% lek och 10% "allvar", inte konstigt att det blir babysteps i vår lydnadsträning... Ställer man för mycket krav på fröken Coco lägger halva hjärnkontoret av. Korta men intensiva pass ska det vara. Från noll till hundra. Det passar henne bäst, i alla fall när det gäller lydnad. Apporteringen och viltspåret är ju självbelönande och agilityn är en enda stor lekplats i hennes ögon (nästan). De där passen som passar Coco bäst passar även mig bäst, för då är hon som mest taggad vilket gör att även jag blir som mest taggad, vilket gör att vi får den rätta känslan som leder till ett bra pass. En glad Linnea med rätt attityd leder sedan vidare till fortsatt taggad Coco. Nyckeln till ett bra pass ligger i min inställning och den är i sin tur relativt beroende av Cocos. Att allt egentligen hänger på mig och att Cocan måste få leka sig till framgång visste jag ju redan men en liten aha-upplevelse fick jag när vi nyligen fjantade runt med apportbocken på hallgolvet. Snurrigt inlägg men nu vet jag i alla fall hur vi ska lägga upp träningspassen.
3 Comments
Bowie har också svårt med attityden och man måste flamsa rätt mycket med han med även om han gör som man vill så finns inte den fina attityden där till 100 %.
Reply
Jag förstår precis va du menar, känner likadant! Det är verkligen svårt att hitta samma motivation för hunden som den har i de "självbelönande" såsom viltspår, agility o apportering, stor skillnad! Där brukar jag ta deras mat om knappt de och använda. Men i lydanden gäller det hitta godaste godiset och roligaste leksaken.. och att själv vara rolig och anstränga sig :P
Reply
Leave a Reply. |
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|