En sötnöt som var extra söt idag eftersom hon sprang på fint när jag joggade, utan att stanna för att rulla sig, försöka ta sig ur selet eller bara tvärbromsa och vägra flytta på sig. Berodde antagligen på att vi valde en lite roligare runda. Får ge en liten eloge till mig också som orkade springa fyra kilometer i bra takt. Undrar var min kondition kom ifrån, innan orkade jag knappt 2 km haha. Mitt mål är 7 km och om det fortsätter gå så här lätt så är det snart i hamn. Man ska ju vara optimistisk. ;)
8 Comments
Igår var jag och Coco på klubben för rallydnadsträning med Nina och Martina, trots att jag tänkt att jag inte skulle träna något med henne nu när hon löper. Jag skulle hållt mig till min plan för bra gick det inte. Hon är medtagen av löpet och inte alls på hugget. Nyligen var hon bara lite disträ men nu tycks hon bli allt slöare. Därför blev det inte så mycket träning. Nina och Martina visade några moment ur nybörjarklassen som vi provade på, sen agerade vi mest åskådare jag och Cocan. Jag håller tummarna för att hon ska bli piggare snart. Lydnadskursen drar igång nästa vecka så då hoppas jag verkligen att hon är sitt vanliga jag igen, för det är inget roligt att träna med en seg hund som inte går att få upp ur man än bär sig åt. Mest hoppas jag dock på att denna svacka enbart beror på löpet så att vi inte är tillbaka till där vi var för 1,5-2 år sedan och får börja attitydsträna igen. Det känns faktiskt lite hopplöst just nu. Men jag håller tummarna och än har jag inte gett upp.
Jag slår numera två flugor i en smäll och motionerar Coco och mig samtidigt, har nämligen börjat jogga med Coco. Inte för att mina fjuttrundor är så mycket motion för hennes del men jag måste ju börja någonstans. Snart blir dem.. ;) Ändå beter sig Coco som hon inte alls brukar följa med på mammas betydligt längre jogginrundor, mina cykelrundor eller överhuvudtaget ens inte som om vi går några långpromenader med övervägande lösspring i varierad terräng. Hon befinner sig för det mesta bakom mig i sträckt koppel och då och då stannar hon och försöker lirka sig ur selet (har hon halsband lyckas hon). Släpper jag henne och springer vidare, ja då kommer hon inte. Ömsom blir jag full i skratt och ömsom blir jag (tyvärr) småförbannad. Så har hon alltid varit, vid både cykling och löpning. Men vid cykling går det betydligt bättre, där "bråkar" hon bara de första hundra meterna. Vid joggingrundor hamnar hon inte före förrän vi är på hemvägen. Ibland kan hon göra likadant på vissa promenader, till exempel om jag, enligt henne, tar fel håll eller på kvällspromenaderna. Hon vet att det inte blir någon rolig runda så när hon kissat har hon ingen lust att gå längre. Envis som synden är hon. Ska i alla fall försöka jogga på lite roligare ställen oftare, tex i skogen, då går det nämligen mycket bättre eller i alla fall jogga till ett ställe där hon får springa runt och bara vara så hon bygger upp en förväntan och jag slipper ha en stretande 27 kilos klump i andra änden.
Blev en promenix på stranden idag med Nina, min favorit chihuahua Shelby och så Hollan såklart. Underbart fint var där med bred sandstrand och alldeles grönblått inbjudande vatten. Den första tiden lös till och med solen, vilket frambringade lite vårkänslor. Om man tänkte bort vinterjackorna och plussade på några (okej många) grader hade det kunnat vara sommar.
Shelby och Hollan sprang runt som tokar med sanden virvlande kring tassarna medan min lite tröttare Coco, som troligen var påverkad av vaccinationssprutan hon fick igår, travade omkring i sin egen värld för att då och då rulla sig i tången eller attackera Holley eller shelby. Föga uppskattat blev hennes lekinviter. När vi gick ut på den långa stenbron till piren hittade Cocan och Holley först rester av en död säl som de tyckte var trevlig att rulla sig i. Därefter såg Coco en stor fågel i vattnet som hon bestämmde sig för att apportera så hon kastade sig ut i havet och tog några simtag i det djupa och kalla vattnet men kom ganska fort på att det inte var så kul trots allt, vände och försökte kravla sig upp på de hala stenarna igen. När hon inte lyckades fick Nina komma till undsättning och bära upp henne. Inte hade hon lärt sig av sitt misstag heller, för fem minuter senare hade hon hoppat ner under en annan sten då hon fått syn på något intressant och fastnat. Ibland är hon inte alltför smart.. Jag och Coco har som sagt träningspaus nu när hon löper men det börjar verkligen klia i fingrarna. Inte blev det bättre av att sakerna på bilden damp ner i brevlådan igår. Men vi ska inte träna, varken lydnad, apportering eller någonting annat. Coco blir lite disträ och otaggad när hon löper så det är inte värt det. Vi får helt enkelt härda ut en vecka eller två till och satsa på att motionsträna istället tills lydnadskursen drar igång.
Idag (eller igår numera) cyklade jag och Coco till Arrie för att träffa Nina med Holley och Texas. Vi hade gett oss tusan på att vi skulle ta oss runt hela sjön, något som jag hittills inte lyckats med. Den första biten gick bra, om man bortser från lite lätt olydiga hundar (skyller på höglöp ;)) men sedan tog det stopp. Då var vi omrigande av sjön åt alla håll och kanter förutom där vi kom från. Först tog vi några trevande steg ut på isen men då vi inte riktigt kunde avgöra om det var nära till botten eller om sjön var djup tog vi vårt förnuft tillfånga och yrade omkring lite bland träden på en halvö istället. Efter att ha stött på två små gravar varav den ena var dekorerad med namnet "Nina" (läskigt) vände vi tillbaka en bit, tvärsade över något som troligen var någons tomt och gick ut på en större landsväg för att sedan gå på en smal gräsplätt med taggbuskar längs en väldigt geggig åker. En liten omväg blev det allt men tillslut såg vi en del av sjön nedanför oss. Svårt var där att gå då det lutade ganska mycket ner mot vattnet och dessutom var det rena lervällingen på sina håll. Hundarna fick åtminstone lyfta på tassarna ordentligt och jag lyckades med bedriften att ramla två gånger, en gång framlänges och en gång baklänges.. Får skylla på att vi inte precis tog de enklaste vägarna, istället för att välja den mer lättframkomliga stigen en bit längre upp där marken var jämnare skulle vi ner och klättra. Men att gå på en stig är ju ingen sport och inte riktigt lika roligt heller. I alla fall så lyckades vi med vårt uppdrag att ta oss runt hela sjön, några timmar skitigare allihop.
Efter att Hollan nosat in sig lite i vårt hus gick vi ut på en långpromenad. Först gick vi till Arriesjön där vi tog en vända på stigarna och runt sjön och därefter gick vi till andra sidan byn (i brist på annat ord) för att de skulle få leka av sig i en inhägnad rastgård. Hollan vågade jag inte släppa och Coco misstänker jag att hon höglöper så hon får hållas i koppel nästan alla promenader nu i en veckas tid ungefär. Kommer nog bli rätt jobbigt, hon älskar att springa lös och är van att få göra det. Får nog bli en del cykelturer så att hon får göra av med all energi ändå, ska hon göra det på koppelpromenaderna får jag nog ta och gå hela dagen. ;) I alla fall så har Holley funnit sig väl i att byta matte för en dag. Hon fick några lekryck då och då; kastade sig i lekposition, sprang runt, skällde och snurrade in mig i kopplet, riktigt roligt såg det ut. Med en sådan hund och en annan (aka Coco) som gjorde jämfotaskutt ner i diket med jämna mellanrum så blev det lite trassligt med kopplena. Men efter bus i rasthagen och med lite lätt tillhörande lydnadträning (får ta och införa en ny gren där man kan gå fotgående med två hundar) så gick två skitiga och blöta hundar exemplariskt hela vägen hem. I alla fall Holley.. Lite senare idag blir det nog lite apportering för Cocos del. Hon har inte fått tänka med hjärnan på några dagar och ska vi överleva alla koppelpromenader är det nog bäst att hon får göra det.
Idag passar jag Holley. Hon har nosat runt lite i huset och nu sitter hon och tittar på mig i väntan på att gå ut på långpromenad.
Dagens långpromenad blev minst sagt lång och bjöd på varierad terräng. Vi gick på trottoarer, bland små söta villor, i en gigantisk fårhage med en sjö full av svanar, genom en liten granskog, genom en vanlig skog, på små grusvägar och på större landsvägar. Tanken var från början en lagom tur på ungefär en timme. Men varken jag eller Coco hade någon lust att vända hemåt när den timmen seglat förbi. Solen sken så att Cocos tunga hängde och jag var tvungen att knäppa upp jackan, med andra ord kikade vårkänslorna in. Vi gick och gick tills solen inte värmde så mycket längre och jag började småfrysa. Då vände vi tillbaka och
först då upptäckte jag att vi faktiskt kommit en bra bit hemifrån. Efter ett tag började jag ångra lite att vi gått så långt, kändes som om vi aldrig skulle komma fram. Men det gorde vi såklart. Efter att ha avverkat drygt 17 km. Blev några (läs många) kilometer för mycket på samma gång för min smak, i alla fall fall om man frågar fötterna. ;) Skulle inte tro det. Men försökte ändå få några utställningsbilder på Coco för skojs skull, vilket gick sådär. Hon har sällan sin svans uppe om hon inte är i rörelse. Fast fin blev hon ändå. Visst är hon rätt lik sin pappa? Speciellt på sista bilden längst ned. Rätt kompakta med djupa bröstkorgar och lite samma huvud. I alla fall om man utgår från bildera nedan, har ju tyvärr bara träffat en syster till Coco. Bilderna på pappa Kalas är lånade från Moonstruck.
|
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|