Dummysarna vi beställde för ett par dagar sedan låg snällt och väntande i brevlådan när jag kom hem från skolan. Tre stycken beställde vi, en på 130 gram, en 350 och en 500 gram som alla nu har anslutit sig till de tre vi på något sätt inte lyckats tappa bort ännu (en 500 g, en på 1 kg och så den vita plastdummyn som egentligen är en fender som man har till båtar och dessutom är det egentligen Cocos favoritleksak). Puppydummyn är så himla gullig (den lilla blå på bilden), nästan så söt att jag allvarligt funderade på att ha den som prydnad (men bara nästan). Jag var såklart tvungen att gå ut och testa dem så därför drog jag med pappa ut och cyklade en runda till Arriesjön. Pappa stod för träningen medan jag agerade åskådare och fotograf. Cocan tramsade lite i början då hon låtsaes att hon inte hittat dummyn fast hon varit framme och nosat på den men det var antagligen bara för att hon hade för mycket spring i benen. Efter det var hon hur duktig som helst. Vi körde lite minnesträning, sök och markeringar och även apportering i vatten nedför en brant sluttning. Så hon både fått springa, simma samt använda nosen och hjärnan. Nu väntar en lugn kväll med film, godis och myys med världens bästa (och för tillfället blöta) hund. Tevlig helg!
3 Comments
Idag på kursen spårade Coco ett lagom långt spår med en liggtid på fem timmar. Det gick superbra. Hon gjorde två minikorta uppehåll från spåret men resten gick fint. Lite för snabbt går hon dock men det är bara att hålla emot och bomsa lite i linan så ska hon nog coola ned några snäpp så småningom. Denna gången var det en fet vildsvinsklöv vid spårslutet som Coco blev överförtjust i. Hon gick och bar på den hela tiden då de andra kursdeltagarna gick sina spår, vilket var i säkert en timme. Släppte den gjorde hon bara några gånger och då tog jag den vilket resulterade i en fullständigt galen hund som snodde tillbaka den. Fast jag överlät den gärna till henne - lealös och lite äcklig var den.
Lydnaden gick också bra, hon är inte alls lika känslig för andras höjda röster eller att vara i klossintill andra hundar under träning längre. Så trots att de på kursen tränar på ett sätt som jag och Coco varken vill eller gör så har det ändå visat sig vara läroroikt att vara där, just på grund av att hon är lite känslig. Hon verkar vänja sig, sakta men säkert. För även om andra rycker i kopplen eller fyar sina hundar, trots att det inte verkar ge något resultat (nu menar jag inte att de är duma mot hundarna men de tränar mer traditionellt - inte alla men de flesta) så vill jag ju att Coco ska kunna träna på med mig utan att bry sig så mycket. Och det går bättre och bättre! Min svamp suger inte till sig all kritik längre. Visst, hon kan fortfarande se lite bekymrad ut då och då men det släpper mycket fortare. Imorgon börjar jag sent men jag har som mål att gå upp en timme tidigare och cykla en långrunda med Coco innan skolan börjar. Sen om jag verkligen gör det är en annan femma. God natt! Idag träffade vi på några av Cocos hundkompisar på långrundan. Det var ett tag sedan, de samlas där på Backen ungefär samma tid nästan varje dag. Ett helt gäng med hundar som i praktiska taget är som natt och dag. Perfekt om man vill att hunden sin ska leka av sig lite eller bara få mingla omkring med andra likasinnande. Passade bra då vi skulle iväg på släktkalas direkt efter. Coco fick såklart följa med dit. Hon tycktes tro att alla gästerna var där enbart för henne och svansade överlyckligt omkring med en sko i munnen. När vi åt fick hon dock, till sin stora besvikelse, ligga i hallen dels för att hon är riktigt matfixerad (hon snor dock aldrig någonting, inte ens om man inte är i närheten men tigga det kan hon..) och dels för att hennes intensiva svans sopar ner allt i dess väg. Men sedan fick hon vara med, hon växlade med att vara där jag var till att sitta och glo på den oövervakade buffén ute i köket. Fram och tillbaka, fram och tillbaka och upp och ned, upp och ned. Nu är hon rätt trött kan jag säga.
Föreställ er en bild här
Trots att jag kom upp sent har vi ändå hunnit med en del. Vi kombinerade konditionsträningen med hjärngympa i form av apportering och en lång cykeltur i det fina höstvädret (som snarare var mer vår eller sommarlikt). Ibörjan var hon som vanligt lite tjurskallig när jag plockade fram cyklen. Hon tvärstannade med jämna mellanrum och körde ner huvudet och glodde på mig som för att säga "Hit men inte längre". Men liksom alltid efter, en stund glömde hon bort att det var tråkigt och sprang glatt på. Efter halva rundan stannade vi mellan några stubbåkrar för att köra några enkel- respektive dubbelmarkeringar. Jätteduktig var hon. Det var full fart ut, snabbt leta upp och hämta dummysarna och så full fart in igen med fina avlämningar. Jag önska bara att jag hade kunnat mycket mer om jakt och apportering. Det lilla jag kan har jag lärt mig från vår katastrofala jaktkurs då jag inte alls haft henne länge samt lite från pappa. Jag kanske ska ta och damma av "Retrievern som appotör" som står inklämd mellan de andra hundböckerna i bokhyllan? Det är bara det att jakt/apportering är så himla tråkigt att läsa om/kolla på. Roligare är det i praktiken när man själv kör. För att byta ämne så har vi sedan ett tag tillbaka övergett RC light foder för deras vanliga, vilket innebär att hon gått upp lite i vikt. (Den hunden lägger på sig bara hon sneglar på en bit fet korv..) Detta är något som jag hoppas går att lösa med lite extra motion (tänker inte minska mer på maten). Vill helst inte tvingas gå tillbaka till light fodret då jag upplever att Coco blivit livligare efter foderbytet, vilket säkert också beror på vädret. Det får bli ännu längre promenader, fler jogging- och cykelrundor osv. Idag fyller jag 18, hela arton år! Tyvärr fick jag inte en hund till i födelsedagspresent, tycker mina föräldrar är lite svårflörtade på den fronten... Men massa annat fint fick jag! Dagen bjuder på vuxenkalas och därefter bär det iväg hem till en kompis med några andra innan vi drar ut (för nu är jag ju tillräckligt stoor ;)). Inte så mycket hund med andra ord, idag får hon nöja sig med att bara vara med. Men heter man Coco vet man precis hur man ska tigga till sig lite födelsedagstårta av de övriga gästerna, jag misstänker att hon kommer stormtrivas.
Förresten, tack för tipsen angående fotgåendet allihop! Idag blev det lite fritt följ. Med fokus på vändningar. Fick till en del snygga helt om respektive höger- och vänstersvängar men vi har fortfarande en lång väg att vandra innan jag är helt nöjd med dem. Vi fortsätter att träna. Fjärrtäning blev det också. Från sittande till läggande är det inga problem oavsätt om jag står fem eller 20 meter bort men ligg-sitt är klurigt. Där måste jag fortfarande stå väldigt nära. Tror jag ska backa tillbaka och plocka isär momentet igen och träna på frivilliga sättanden för sig själv för som det ser ut nu kommer vi ingenstans med det momentet. Det enda med hösten som man kan klaga på är att det blir så mörkt snabbt (och den tråkiga grå himlen hehe). Jag slutar ganska sent de flesta dagarna och när jag kommer hem dröjer det inte länge förrän det är kolsvart ute. Man hinner ju ingenting! Igår slutade jag dock lite tidigare så då kom mamma och hämtade mig med bilen efter skolan och hade Coco med sig vilket resulterade i övningskörning och en promenad i skogen. Mysigt, eller ja.. det hade varit mysigt om hon coolat ned sig en aning, hon flängde fram och tillbaka och hit och dit. Hade vi släppt henne hade hon skjutigt iväg innan jag hunnit säga "hopp och lek", därför fick hon förstås gå kopplad för en gång skull. Idag hade jag tänkt träna lydnad direkt när jag kom hem men ingen glad Coco rusade och mötte mig i dörrhålet. Mamma hade nämligen snott med henne på en långrunda och när hon kom hem berättade hon att hon varit ännu jobbigare. Imorgon får jag nog ta och lägga ett spår, cykla en lång runda eller träna apportering för att trötta ut henne lite. Lydnad blir hon inte så trött av utan hon måste få använda snoken sin eller springa väldigt mycket.
Nu är det höst på riktigt! Lite trist grå himmel men annars är det underbart. Misstänker att Coco gillar vädret lika mycket som mig. Hon lever verkligen upp så fort det blir lite svalare. Tar extra stora rundor, är livligare och intensivare. Man får dock hålla lite mer koll på henne nu på promenaderna. Det går inte att halvsova som under och efter löp eller när det är sommarvärme precis.
På träningsfronten har det inte hänt mycket. Det ha inte hunnits med så mycket i hundväg som jag velat i helgen. Men lite rutan blev det igår. Blev ett litet bakslag. Hon fick någon form av tillfällig kortslutning i hjärnan, satte tassen på konerna, apporterade dem eller bara knuffade omkull dem. "Får jag godis om jag gör såhär? Nehej.. Såhäär då?" Den knäppisen <3. Hon bjöd i alla fall på många skratt och i slutet lyckades vi få till några lyckade rutskick så ett, två, tre så sitter det nog där snart. Nu ska jag gå ner till Coco, hon ligger på nedersta trappsteget och ser bedrövad ut (hon får nämligen inte vara på ovanvåningen). Tror inte det är för att hon saknar mig direkt, troligare är det att det är mina mackor hon suktar efter. Synd för henne att jag redan smällt i mig dem ;). Igår på viltspårskursen började vi med att gå spåret som låg en kort bilväg bort i en tät skogsdunge. Spåret hade legat i 26 h, vilket är väldigt många timmar (och undrar vad som hänt de timmarna..) speciellt för oss, så därför gick en mer erfaren welsh spåret först och så gick jag bakefter med tanken att det skulle det göra det lättare för Coco då blodet och klöven inte luktade så mycket som hon är van vid samt att vi skulle se vad hon helst gick på, min lukt eller viltspåret. Medan de lite mer rutinerade hundanrna gick spåren satt Coco i någons bil och väntade. Så när vi skulle gå vårt spår var hon halvvild och allmänt "flattig" men hon lugnade sig lite grann i alla fall. Ibörjan följde hon mest mina fotspår men i slutet övegick hon till blodet och hittade klöven. Det var inte bara Coco som fick jobba, jag hade fullt upp med att reda ut spårlinan som hade en tendens att fastna i varenda täd och att själv krypa under och över och diverse andra saker. En gång var hon ute och gjorde något annat men hittade snabbt tillbaka igen, flera gånger ville hon följa mitt spår ut på stigen (den förra hunden var lite på vift där och jag knatade ju efter) och då fick jag visa henne rätt till blodspåret, ett par gånger stannade hon upp och tittade på mig men fortsatte sedan med låg näsa. Jag är jättenöjd. Det var ett svårt och långt spår men hon löste det fint för att vara nybörjare och hittade klöven. Eftersom nästa kurstillfälle inte är färrän om två veckor tänkte jag fixa klövar till helgen, lägga ett viltspår (får nog bli utan blod eftesom det vekar lite komplicerat att fixa) och ett personspår. Idag skulle vi egentligen tränat lydnad igen men eftersom jag är lite paranoid när det gäller hennes vikt cyklade vi en lång runda istället, både och skulle vi inte hinna och hon hade inte fått någon länge promenad idag när jag var i skolan. Det märks väldigt tydligt att Coco trivs bättre i höstvädret som förresten äntligen kommit på riktigt. Jippie! Tycker det är så mysigt. Jag och Cocotösen har gått och blivit riktigt flitiga, idag tränades det nämligen lydnad igen. Hon var minst lika duktig idag som de två senaste gångerna då vi tog upp lydnaden igen. Full av glädje och fart var hon. Önskar att jag hade filmat så att jag kunde föreviga hennes attityd och ta fram och titta på det de gångerna det går mindre bra. Speciellt hennes fart ut och grodhoppen in i rutan var riktigt underhållande. Men nu låg kameran på skrivbordet...utan batteri..
Hur som helst körde vi dold plats, inkallning m. ställande, rutan, fjärren och ff. Platliggningen är något vi kommer få öva mycket på, risken att hon skulle springa efter mig är väldigt liten och ännu mindre troligt är det att hon skulle få för sig bjuda upp andra hundar till lek på tävling men däremot har hon en ovana att sätta sig upp. I skrivandets stund kom jag nog på en anledning till detta. Vi har nämligen tränat mycket i högt gräs så jag tror hon sätter sig upp för att se bättre, jag får nog gå på jakt efter en klippt gräsmatta i närheten och se om teorin stämmer. Inkallande med ställande går som innan. Inga framsteg men heller inga bakslag. Jag kommer på mig själv med att ibland säga "stanna" och ibland "stå" och ibland blir det handtecken med, ska skärpa mig. Hon stannar rätt snabbt i alla fall men jag vill ha det ännu snabbare. Skulle vilja få till låsningen med frambenen, hon kan ju "hopp-stå" men jag vet inte riktigt hur jag ska få in det i hela momentet. Någon som vet? Rutan är kalasroligt enligt Coco. Hon kutar dit och ställer sig men det blir fortfarande inte rätt alla gånger (dvs placering i rutan med hela henne innanför konerna) men det blir fler och fler gånger som det blir rätt. Innan, dvs för några veckor sedan, hade hon visserligen bra fart in i rutan med men den avtog oftast efter ca 3 ggr, nu kan man skicka henne gång på gång utan att hon tröttnar (inte för att jag testat så jättemånga gånger, vill ju att hon ska behölla denna nyfunna uthållighet). Fjärren har varit ett litet hatmoment men nu börjar jag se ljuset i tunneln. Hon skiftar byten snabbt, tillräckligt för att jag ska vara nöjd i alla fall, och hon flyttar varken fram eller bak. Det är med de längre avstånden svårigheterna kommer, då sätter hon sig inte alltid upp på första komandot men det är såklart en träningsfråga. FF körde vi bara en kort stund men det var vårt bästa fotgående på länge! Testade att köra med hennes favoritleksak här med men då blev hon för stirrig så godiset är att föredra för henne till lite mer fokuskrävande och lugnare moment. Några orsaker till att hon har mycket mer glädje och fart i lydnaden nu än då vi hade vår förra träningsperiod (i somras?) är antagligen för att hösten äntligen kommit, hon har återhämtat sig från löpet, vi har haft en paus (eller ja.. flera pauser), vi avänder lek som belöning och jag är på extra gott humör. Mest beror det nog på det kallare klimatet och att hon piggnat till efter löpet (som gör henne slö även långt efter). Nästa år kommer lite ändringar i lydnadsreglerna men jag tränar än så länge på inför de gamla, antagligen eftersom jag har en liten förhoppning om att debutera i LK2 detta året. Vi får de hur det blir med det, men fortsätter vi så här med regelbunden träning, taggad hund och förare så är det verkligen inte omöjligt även om momenten inte ens är halvfärdiga. Nu ska jag knarka halstabletter (är riktigt förskyld) och skriva klart spanska redovisningen samtidigt som jag vaktar Cocos blodpudding i ugnen. Förhoppningsvis hinner vi med lite klossträning med. |
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|