I förmiddags tog jag och Coco bilen (helt själva!) till skogen och gick en promenad i solskenet. Halva Sverige verkade också ha fått för sig att det just idag passade ypperligt med en skogspromend.. Coco var extra studsig och full av energi, hon jagade flygande löv och hoppade upp på stockar och stenar ihop om en godisbit. Vi gjorde ett kort litet stopp på en liten gräsklädd öppning bland trädstammarna där klickern åkte fram och vi började klicka in "buga". Det har varit lite dåligt med att lära in nya trix på den senaste tiden men det ska det bli ändring på!
2 Comments
Tidigt i onsdags gjorde jag teoriprovet som jag klarade galant trots bankande hjärta och darriga ben och ännu tidigare idag körde jag upp OCH KLARADE DET MED!! Gud så nervös jag var. Men till alla er som ska/är påväg att ta körkort: det var inte alls så farligt att köra upp som de flesta, inklusive jag själv, tror/trodde. Det ska bli så skönt nu att slippa plugga teori, att slippa bege sig till bilskolan tidiga mornar eller sena eftermiddagar och speciellt skönt ska det bli att slippa pressen (främst från mig själv) att jag måste klara det där körkortet. Det här med att lära sig köra bil har inte varit en dans på rosor just på grund av den där pressen men nu är det klart! Så nu vet ni vad jag ska göra i helgen... Miljöbov nästa!
Angående Coco så mår hon mycket bättre. Hon är precis som vanligt nu. Kommer rusande när man kör ner händerna i fickorna för att värma dem under promenaderna, viftar som vanligt på svansen i hundratio och är helt enkelt lik sig själv igen. Visserligen så käkar hon fortfarande rimadyl och antibiotika (i en respektive sju dagar till)så man vet ju inte riktigt hur hon hade varit om hon inte gjort det. Feber har hon inte längre i alla fall. Men hon har ändå fått ta det lugnt de senaste två dagarna och kommer få fortsätta göra det några dagar till. Vi väntar dessutom fortfarande på borreliaprovet. Jag tycker det är rätt svårt att veta hur lugnt man ska ta det och hur länge man ska ta det så lugnt, extra svårt blir det att bedömma det med mina bristande och nästan icke-existerande kunskaper gällande sjukdom inom hunderiet. Coco mår inte bra. Det började natten till i tisdags då jag vaknade av att hon gnällde och såg helt bedrövlig ut. Trodde först hon behövde gå ut så jag tog på mig första bästa skor, stövlade ut och hon kissade men det verkade inte direkt vara akut. När vi kom in igen gick hon och lade sig så jag tänkte att hon kanske bara varit kissig trots allt. Men när klockan ringde ett par timmar senare såg hon lika nere ut och det låg kräk på golvet men eftersom hon inte viftade på svansen som vanligt antog jag att hon hade ont i svansen, vilket hon drabbas av då och då. Av erfarenhet vet jag att det går över lika plötsligt som det kommer men eftersom hon hade ont i svansen i förra vekan (vet inte om jag nämt det) så tyckte jag ändå att det var lite konstigt. Ännu konstigare blev det när hon inte ville äta sin mat. Har aldrig hänt att Coco tackat nej till sin mat i hela sitt liv! Dock så drack hon en del och vi valde att avvakta trots allt.
När kvällen kom såg hon fortfarande lika nedstämd ut, kräkte en gång till, flåsade lite, var inte sitt vanliga svansviftande jag, drog sig undan och åt varken sin mat, köttfärssås eller skinka, sånt som hon utan att tveka kastat sig över i vanliga fall. Då förstod vi att det inte var svansen denna gången. Imorse ratade hon sin frukost ännu en gång och var inte på bättringsvägen så pappa åkte iväg med henne till veterinären. De röntgade både mage och lungor som klarade sig utan anmärkningar. Däremot hade hon feber och de konstaterade att hon hade en infektion, de tog också ett snabbtest på borrelia som visade sig vara positivt. Men eftersom snabbtestet inte kan säga om hon bara bär på det eller lider av det skickade de iväg ett annat "riktigt" borreliaprov. Så antingen är det en okänd infektion eller borrelia. Hur som helst har hon fått antibiotika och rimadyl, vilket redan gett resultat. Hon är inte tipp-topp ännu men är lite iggare och hon äter sin mat (visserligen i slow motion och inte sin vanliga det-kan-ju-försvinna-så-det-är-bäst-att-jag-kastar-mig-över-det-takt men ändå..). Nu väntar vi på provsvaret, hoppas att hon ska bli frisk snart och att hon, ifall det är borrelia, inte får en kronisk sådan. Håll tummar och tassar! Japp, nu känns det som att gå i motvind. Inte världens kraftigaste men ändå en märkbar sådan. Rutan, fjärren och apporteringen står still och även annat icke-hundigt känns lite sirapsaktigt. Men ingen framgång utan motgång. Är bara att bita ihop och komma igen!
I förmiddags följde jag och Coco med mina joggingtokiga föräldrar till skogen. Väl framme gnällde hon upphetsat och ville ut ur bilen fortast möjligt. När jag inte är med brukar hon vara lite mer motvilligt inställd till att hoppa ur bilen för då vet hon att hon bara är där för en joggingrunda. Men när jag åker med, då är det andra bullar! Då går man i nämligen behagligt tempo. Coco strosade omkring lös nästan hela tiden och höll sig nära utan att jag behövde säga något. Hemma är hon visserligen lös i stort sätt alltid men just i skogen är hon ibland lite i det blå så oftast är hon kopplad där (förutom när man springer med henne för då håller hon sig nära och bryr sig inte om någon eller något annat). Idag hade hon dock alla tassarna på jorden och lyssnade fint. När joggare, barn eller andra hundar passerade höll jag dock henne i halsbandet - det är ju inte alla som uppskattar en lös stor svart hund, dessutom litar jag inte på henne till 100% (är ju ingen robot) för flatt som hon är tycker hon det här med människor kan vara rätt så festligt.
Nu i eftermiddags gick vi ut och tränade lydnad med Camilla och Zindy på en fotbollsplan. Vi körde igenom alla moment i tvåan förutom hoppet. Dagens guldkorn var den dolda platsliggningen, fritt följ och läggande under gång. De lite mindre bra delarna var rutan, apporten och fjärren. Rutan har hon väldigt svårt för och det blir inte alltid rätt även om hon tycker den är rätt rolig. I apporteringen är det ingångarna som behöver tränas mer på och fjärren är samma som innan. Det är främst de tre sistnämda momenten som vi ska fokusera på nu ett tag. Resten kan hon även om framförallt ff behöver lite finslip. Idag fick vi finbesök av min kära kusin och unga herrn på fotot, Aston, som hon passar nu under lovet. Coco har träffat honom några gånger innan men tyckt han varit rätt jobbig och lekt lite sådär halvhjärtat men idag passade det minsann! Ibörjan var vi inomhus och hade därmed lite sjå med att försöka hålla dem lugna. Ganska snart kom vi fram till att detta var en dålig idé så vi gick ut och gick en långpromenad över både fält och asfalt där både Aston och Coco for omkring som två virvelvindar. De jagade, hoppade, bets och brottades med varandra. Emellanåt tröttnade Coco lite på leken och sprang omkring och hittade på eget bus för att därefter ta upp den igen. Tyvärr verkade det idag finnas extra många goda bajstollar här och var gömda under lövhögarn för jag kom på det lilla svinet med att käka bajs med jämna mellanrum. Är man nära går det lätt att hindra och har hon redan skyfflat in den munnen spottar hon ut den när man säger "tack" men så fort man vänder ryggen till kastar den lilla ögontjänaren sig över den igen. Ibland är hon bara så äcklig!
Har nyss kommit in från en långpromenad med Cocotösen i det härliga höstvädret. Idag sökte vi oss bort från både gångarna och stigarna för att ta oss fram i terrängen istället. Vi klättrade ner och runt i något som jag tror har varit ett gammalt tegelbruk, men som sedan länge bara är en sänka med grenar och stenar huller om buller. Coco tog sig fram över stock och sten och upp och nerför slänten med en lätthet motsvarande en katts smidighet medan jag snarare påminde om en flodhäst där jag halvt om gled, halvt om ramlade ned. Jag får skylla på att det var halt. Där nere i hålan hittade vi en massa grenar som jag byggde en liten bana av. Har man inte fått medelmskortet till klubben och dess agilitybana än får man allt ta och improvisera. Efter lite släp och stånk hade jag lyckats åstadkomma i alla fall en fem hinder som vi övade både framför och bakombyten på. Gick väl..sådär. Coco var duktig men vad jag gjorde har jag ingen aning om. Kul hade vi i alla fall. :)
Idag har det varit en riktig fixardag. Det har dammsugats och städats och Coco har fått utså både bad med tillhörande schamponering och en rejäl genomborstning. Det är nämligen så att hon fäller och jag har hört från olika håll att fällningen kan påskyndas ett litet grann genom bad. Jag upptäckte att detta mycket väl kunde stämma för herregud vad päls det låg i duschen sen! Det är inte mycket Coco hatar med att bli duschad är en sådan sak. Jag får ömsom dra ömsom putta in henne med all min (obefintliga) muskelstyrka för hon kör alla fyra tassarna i marken och blir stel som en pinne. När hon äntligen är inne i duschkabinen står hon där och gnäller högljutt och försöker trycka upp duschkabinsdörrarna med nosen. Då gäller det att försöka hålla dörrarna med en hand och duschmunstrycket med den andra samtidigt som man samsas med en ovillig hund om det minimala utrymmet. När pärsen är över släpper jag ut henne samtidigt som jag kastar mig över henne med en stor handduk och bär ut henne i trädgården där hon får total fnatt. Och jag? Jo jag återvänder till badrummet för att torka upp ett par liter vatten från badrumsgolvet..
Är era hundar lika oduschvänliga? |
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|