Nu hänger hon med på allt med glädje och engagemang, älskar att apportera och är inte den som ger upp i första taget. Utebliven belöning får Cocan att försöka än hårdare och hon leker både med mig och sig själv även om leklusten lämnar lite kvar att önska. Hon har gått från en skör individ till en tjej med skinn på näsan. Från en glad men osäker liten unghund till en arbetsvillig, påhittig, envis och småbusig hund som inte bangar för mycket. Hon har blivit en helt annan hund, framförallt träningsmässigt men också i vardagen syns skillnader. Inte minst har jag lärt mig så otroligt mycket, bland annat vikten av en bra attityd. Ibland kommer jag på mig själv att önska att Cocan hade kommit till mig som valp och jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk hon hade blivit. Men så inser jag att hon ju faktisk både var och blivit det ändå. Fantastisk menar jag.
Jag har nämt det flera gånger men det tåls att nämnas igen. Cocan har utvecklats så otroligt mycket sen hon 13 månader gammal blev min. Då hade hon inte motivation till någon form av träning, blev väldigt lätt låg av uteliven belöning av mig eller fyande och nejande runt omkring av andra. Leklusten existerade inte och hon tog helt enkelt inte för sig. Allmänt mesig var hon. Hon har alltid varit miljöstark och orädd i vardagen men just i träningssituationer har hon varit ganska vek och till synes slö. Inte ens apportering tyckte hon var kul. Flera gånger fick jag höra att skulle jag ha en träningshund, ja då fick jag köpa en till. Och jag klandrar inte dem, för det var mer än en gång som jag trodde detsamma. Men i takt med att jag fick mer kunskap och vi började lära känna varandra började hon också, sakta men säkert ta mer plats och få mer självförtroende. Hon blev en helt annan hund. Det tog lång tid och jag har gråtit, gett upp och försökt igen. Såklart syns spår av hennes gamla jag ibland men skillnaden är enorm. Fortfarande kan vi inte träna tillsammans med fyande och nejande männsikor. Åtminstone tror jag inte vi kan det, har inte försökt på länge. Höjer jag däremot rösten ja då bryr hon sig inte. Lite stålmannen har det blivit över henne, på gott och ont.
Nu hänger hon med på allt med glädje och engagemang, älskar att apportera och är inte den som ger upp i första taget. Utebliven belöning får Cocan att försöka än hårdare och hon leker både med mig och sig själv även om leklusten lämnar lite kvar att önska. Hon har gått från en skör individ till en tjej med skinn på näsan. Från en glad men osäker liten unghund till en arbetsvillig, påhittig, envis och småbusig hund som inte bangar för mycket. Hon har blivit en helt annan hund, framförallt träningsmässigt men också i vardagen syns skillnader. Inte minst har jag lärt mig så otroligt mycket, bland annat vikten av en bra attityd. Ibland kommer jag på mig själv att önska att Cocan hade kommit till mig som valp och jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk hon hade blivit. Men så inser jag att hon ju faktisk både var och blivit det ändå. Fantastisk menar jag.
7 Comments
Igår eftermiddags var Cocan och jag på brukshundsklubben med vårt lilla träningsgäng. Det var inte direkt ett träningspass att hurra för. Cocofisen var loj och kändes inte med så efter två varv på agilitybanan placerade vi oss på bänken och satt mest och småpratade tills vinden tilltog och molnen mörknade. Då lämnade vi brukshundsklubben med en lite dålig känsla.
Några timmar senare gick vi ut där hemma för lite lydnad och då var hon engagerad och med så när vi lämnade gräsplanen hade en bättre känsla flyttat in. Bland alla glas och skålar på studenten fick jag ett slalom som invigdes innan idag (numera igår) på kvällen. När Cocan väl kommit in i slalomet går det för det mesta riktigt bra men ingångarna är katastrofala så det lade vi fokus på. Cocan var dock speedad och det blev fort och fel. Inte tänkte hon efter då belöningen uteblev i heller för hon gjorde precis likadant nästkommande gånger och lika lycklig var hon för det. Hennes själförtroende har verkligen växt enormt mycket sedan jag tog över henne. Då hade hon gått ner sig direkt. Efter två lyckade repetitioner där hon lyssnade en aning blev det lite ff och fjärr i stället. Där gjorde det inget att hon var lite het och "i det blå". Grymt bra gick det! Efter det mös vi lite, tittade på solnedgången och tog det lugnt i gräset innan vi gick hemåt, hon har nämligen haft lite svårt att varva ner efter träning den senaste tiden så vi måste träna lite på det.
Igår spenderade jag och Coco nån timme på klubben efter skolan med både lydnads- och agilityträning. I agilityn körde vi lite svängar där hon skulle bort från mig vilket gick rätt bra. Lydnaden gick lite sisådär, inga direkta genombrott om man säger så men dagens guldstjärna var ändå apporten. Där leker vi än så länge bara men hon leker helhjärtat så snart ska hon nog ha större intresse för den även när jag står stel som en pinne. Något som jag är superglad över är hennes lek- och kamplust som vi jobbat en hel del med. Den är numera stor, visserligen har den varit så ett bra tag nu men det slog mig inte förrän här om dagen. Hon tänder direkt och tröttnar inte.
Idag var tanken viltspår men vi har fortfarande inte fixat klövar så det fick bli en hederlig promenad med Nina, Holley och Texas. Men det var inte så tokigt det heller (om man bortser från att det var kallt och att Coco var apjobbig när hon fick gå i koppel). Blev agility även idag. I väntan på Nina körde vi lite lydnad med. Rutan hade Cocan glömt bort och det fina tempot i fjärren blir inte riktigt lika snabbt på lite avstånd. Känns som vi står lite still i både fjärren och apporten. Ligg och sitt kan hon ju men jag vill att hon ska hoppa upp och ned lika snabbt på normalt avstånd som en meter i från henne. Och apporten tränar vi ju aldrig så där är det ju inte så konstigt att det inte händer något. Men den 1 juli är det UDM på klubben och så ska vi va med och förhoppninsvis sätter det lite fart på mig. Vet inte om jag ska anmäla till en tävling innan dess om typ en månad eller om vi ska ta UDM som första i tvåan och kanske ta en träningstävling i början av juni. Svårt. Men anmäla oss behöver vi i alla fall för att få ett mål.
Samma månad som UDM, den 28 juli tror jag, är det klubbmästerskap i både agility och rallylydnad så där tänkte vi debutera inofficiellt i båda grenarna så lite agilityträning får vi ju hinna med innan dess. Rallyn kan hon ju, förutom att hon använder skyltarna som target och att ínte jag kan dem. Men det lär vi oss förhoppningsvis snabbt så det tar vi i sommar. Tillbax till agilityn. Vi byggde en liten bana eller sekvens av en bana och körde lite. Det vi behöver träna på är att hon ska jobba ut från mig i svängar och så (och så lite stanna kvar). Alla hinder kan hon ju och hon har rätt bra sug men just svängar och att jobba bort från mig behöver hon lära sig bättre. Fick några tips på det utav Nina som vi ska testa nästa gång. Slalom gick i alla fall väldigt bra, visserligen på rätt sida men ändå. Har inga planer på att lära in det från fel sida då agilityn mest är för skojs skull. Istället för att sätta mig ner och plugga efter skolan åkte jag och Cocan till klubben. Mycket roligare ju. Väl framme funderade jag starkt på att köra till första bästa gräsplätt istället. Planen kryllade av folk och fä, där var rallylydnad, massvis med agilityfolk och så några enstaka lydnadsmänniskor. Men jag och Cocan trängde oss in på plan vi också. Tanken var lydnad men efter att jag märkt att jag glömt både koner och apport, vilka är de saker vi behöver träna mest på, så körde vi bara lite fjärr och fritt hopp över hinder innan vi övergick till agilityplanen. Cocan var taggad till tårna. Så taggad att hon istället för att hoppa igenom själva bildäcket hoppade över hela hindret. Livsfarligt! Cocan såg dock helt oberörd ut och jag blev lite förvånad över hur smidig hon kan vara när hon bara själv vill. Efter det tog vi om däcket på rätt sätt innan vi tränade slalom, svängar och liknande istället där det inte bara är tuta och köra utan kräver lite hjärna med. Cocan brukar vara lite svårsvängd och så i agilityn (inte så konstigt med den minimala träning hon fått eller med mig som handler) men idag gick det ovanligt bra.
Igår var jag och Cocan på klubben med Martina och Nina med shelby, Dante, Hollan och Jonna. Blev en hel del blandad träning. Cocan hade ganska nyligen varit och sprungit 1,2 mil med mina föräldrar och direkt efter var hon hos farmor och farfar där hon mest sprng omkring mellan köket och tv-rummet tills jag kom och hämtade henne så lite trött var hon. Men hon hade bra attityd ändå. Vi tränade inte så jättemycket, jag satt mest och solade hehe. Lydnadsmässigt tränade vi bara på fjärren, uthoppet i hoppet och körde en platsliggning. Fjärren börjar ta sig, det var ett tag sedan vi började träna in sitt-fint-tekniken men med tanke på hur lite vi tränat så är jag jättenöjd. Uppsitten är klockrena och läggandena blir bättre och bättre. Hoppet är egentligen bra men jag vill ha ut henne lite till i uthoppet. Det gick väl sådär. Halsduken var inget vidare att kasta, nästa gång får det bli en dummie. Platsliggningen gick bra, hon lade sig rakt från första början och låg så hela tiden. Fast det har nog lite att göra med att jag gick och gömde mig så hon hade något att göra (dvs titta efter mig). Men kvar låg hon som vanligt. Efter lydnaden lattjade jag och Coco lite agility som gick ut på att springa det snabbt men ändå sätta kontaktfälten. Det tyckte Cocan var kul. Förutom det så blev det inte så mycket mer. Det blev mest snack och lite verkstad men lika kul var det ändå.
Jag och Cocan tog en sväng till klubben igår direkt efter skolan. Hon kändes inte helt på topp innan vi stack och hade nog hellre velat sova men vi gav oss iväg ändå. Dumt gjort. Coco var sannerligen svårflörtad och ville inte alls träna agility. Jag tror inte Coco är en flatcoated retriever, det måste ha bosatt sig en liten shih tzu i henne. Åtminstone vissa dagar. Dessa "vissa dagar" har dock blivit allt fler den senaste tiden. I vintras var hon så himla kul att träna med och hon var alltid pepp och med på noterna. Jag undrar vad jag gjorde annorlunda då.
Igår blev det lite agilityträning på klubben. Vi satte ihop en liten rund bana bestående av några hopphinder och två tunnlar. Gick jättebra, förutom i början då hon var lite uppspelt av att få sätta igång så hon flamsade en stund och hoppade över tunnlarna istället för att springa igenom dem. Vi körde lite slalomträning med. De första hundraelva gångerna sprang hon bara förbi hela och tog A-hindret istället men till sist så tog hon hela slalomet flera gånger i rad. Tror det är Cocans favorithinder, hon har liksom inte tid att vänta när jag tar om henne utan springer och tar det lika fel igen. Eller så är hjärncellerna bara inte riktigt hemma ;)
Idag var det ännu kallare än igår men det hindrade varken mig eller Coco från att fara iväg och träffa Nina och Martina med hundar för agilityträning på klubben. Coco var även idag lite lätt ofokuserad och hade nosen i backen en stor del av tiden men inte alls som igår, jag hoppas på att det är löpet som är på g. Vi körde några kombinationer med framförbyten och svängar osv som mest resulterade i borttappad hund, fel hinder och krockar. Kan säga att i jämförelsen med Nina och Holley var vi som två osynkade kylskåp. ;) Men några gånger lyckades jag få henne att förstå vart hon skulle springa och vilket hinder hon skulle ta. Då fick hon springa lite raka kombinationer som belöning för det älskar hon. Efter träningen körde vi till Arriesjön för promenad i det vackra vädret. När vi såg att folk åkte skridskor på isen vågade vi oss också ut. Liite läskigt men riktigt mysigt. Efter en stund där kravlade oss uppför backen till stadig mark och gick en sväng på land med. Därefter promenerade vi till en inhägnad fårhage som bestod av en gigantisk kulle med nästan nittio graders lutning. Där blev det träning för både oss och hundarna. Vi klättrade upp respektive nedför den två gånger och hundarna fick springa upp och ned dubbelt så många gånger (en av oss stod där nere och en av oss däruppe). Efter 3 och en halvtimme ute sammanlagt var båda hundarna nog rätt nöjda, till skillnad från mina stelfrusna fingrar...
|
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|