Själva födelsedagspresenterna innehöll allt annat än mat. Hon hade nämligen redan gratulerat sig själv iförskott för ett par dagar sedan med att ta ner och öppna plåtburken med hennes mat i från diskbänken (som jag såklartglömt att ställa utomräckhåll) och tömt den på dess innehåll. Hon var rund och go när jag kom hem kan jag säga.. Istället fick denna matfixerade hund vara med och klä julgranen, men hon tycktes ha missuppfattat sin uppgift för med sin jädra svans gjorde hon precis tvärt om.. Senare på eftermiddagen/kvällen körde jag och födelsegrisen först till Arriesjön och gick (eller ja, Coco sprang som en dåre medan jag sniglade fram i mörkret) och därefter till ett annat roligt naturområde för Cocos favoritsysselsättning, apporteringsträningen. Hon håller nog med om att det varit en lyckad födelsedag. ;)
Idag fyller en fantastiskt go och glad hund hela fyra år, vilket betyder att just denna goa hund varit min i 3 år om dryga en månad. 3 fantastiska år då min stora dröm om en egen hund gick i uppfyllelse trots allergi. Ni kan tro att jag tjatade, bönade och grät i många, många år. "Jag vill ha en hund", "Snälla, snälla ge mig en hund" och "Jag lovar att städa ifall jag får en hund" (yeah right..) skrev jag på säkert hundra post-it-lappar och satte överallt. Små lappar där det inte gick att ta miste på mitt tydliga budskap. Tro det eller ej, men det fungerade till slut. Mina föräldrar gick med på att testa om min allegi klarade en hund och vi fick låna Marco, en underbar flatte som alltid kommer ha en speciell liten plats i mitt hjärta, i några månader. Efter det kom Coco ganska oväntat in i mitt liv med sin (ibland irriterande) svepande svans. Min första tanke var att hon var liten och ful, vilket kanske inte var en så konstig eftersom Marco var en bra bit högre och skönheten själv. Jag ville inte ha Coco, absolut inte. Men pappa tyckte hon liknande en av våra förra hundar och ville absolut ha henne. Efter några dagar hade jag ändrat inställning. Antagligen mest för att jag inte orkade vänta flera månader på en valp.. Men ju mer tiden gick, desto närmre kom vi varandra och nu ångrar jag mig inte ett dugg! Hon är trygg, orädd, glad, positiv, arbetsvillig, envis, snuskig, matgalen och en fantastisk läromästare och vän. Vi har en fin relation som bara tycks bli allt starkare och starkare.
Själva födelsedagspresenterna innehöll allt annat än mat. Hon hade nämligen redan gratulerat sig själv iförskott för ett par dagar sedan med att ta ner och öppna plåtburken med hennes mat i från diskbänken (som jag såklartglömt att ställa utomräckhåll) och tömt den på dess innehåll. Hon var rund och go när jag kom hem kan jag säga.. Istället fick denna matfixerade hund vara med och klä julgranen, men hon tycktes ha missuppfattat sin uppgift för med sin jädra svans gjorde hon precis tvärt om.. Senare på eftermiddagen/kvällen körde jag och födelsegrisen först till Arriesjön och gick (eller ja, Coco sprang som en dåre medan jag sniglade fram i mörkret) och därefter till ett annat roligt naturområde för Cocos favoritsysselsättning, apporteringsträningen. Hon håller nog med om att det varit en lyckad födelsedag. ;)
11 Comments
När jag och Cocotösen släppt av mamma på hennes jobb körde vi in om Käglinge för en promenad och lite apporteringsträning. Coco var alldeles till sig när hon fick hoppa ur bilen och jag for som en vante efter henne i kopplet. Noll kontroll. Inte blev det bättre av att en stor skäck skrittade framför oss en bra bit heller. Coco är lite lätt galen i hästar, hon vill antagligen bara leka lite med dem med det hade nog inte varit så uppskattat... När vi kom till den gigantiska fårhagen avvek jag tacksamt in där och släppte henne. Det är himla bra att gå där i fårhagarna, när fåren inte lullar omkring vill säga, för där går sällan "vanligt folk", de håller sig till stigarna istället. Direkt när vi kom in i hagen möttes vi av ett helt gäng med supersnabba whippets och två ståtliga salukis. Coco var, liksom för det mesta, duktig och höll sig omkring mig men whippetsarna kom fram och hälsade. Himla fina är de måste jag säga, speciellt salukisarna, när de springer med samma lätthet som en gasell och riktigt sträcker ut sig. Synd att jag inte hade kameran med mig.. Den ena salukin uppskattade dock inte Coco så det blev inte så mycket lek. När vinthundsgänget drog förbi åkte dummysarna fram istället, till Cocos lycka. Vi började med lite dirigering. Första gången tog hon den som låg helt i motsatt håll mot vart jag pekade och struntade glatt i min stoppsignalen (får bli att träna på stoppsignalen igen) men resten av gångerna gick det klockrent. I slutet fick hon också ett sök med fyra dummysar. Vissa dammysar var svårare än andra att hitta men hon gav inte upp eller sökte stöd hos mig som hon kunde göra när hon var yngre. Fina avlämningar hade hon också, ibland slarvas det lite med dem, men inte idag inte. Min duktiga fis.
Nu på kvällen har det blivit ett kort pass till med "buga"-träning. Var lite svårt att shejpa in i början för hon lägger sig sällan med framtassarna först men när hon väl gjorde det en gång och fick ett klick och en liten bit köttbulle blev det lättare. Än har hon inte förstått det helt men i slutet bjöd hon på det flera gånger i rad. Får nog bli ett litet pass till ikväll. Av Cocos infektion eller eventuella fästingsjukdom märks det ingenting. Hon är hur pigg som helst. Om det nu är erlichia (min mamma hade nämligen sagt fel till mig, det var alltså inte borrelia som hon visade positivitet för utan erlichia) borde hon verkligen tillfrisknat så snabbt då? Jag förstår inte riktigt skillnaden mellan borrelia och erlichia. Någon som vet? Efter två ganska händelselösa dagar möttes jag av en raslös hund och en massa päronpinnar på golvet som skvallrade om att Coco snott päronen från fruktskålen medan hon varit ensam hemma. Hon fortsatte att vara småstörig när jag satt och gjorde läxorna i sängen. Då hoppade hon upp och ned och växlade mellan att "döda" apportbocken, sin rosa fågel och pappas skor. Med jämna mellanrum försökte hon få mig delaktig i leken genom att puffa hårt på mig, alternativt kliva på datorn och allt annat som låg utspritt över sängen och köra upp en stor sko i huvudet på mig. "Se mig, se mig, se mig". Det var bara att lägga läxorna åt sidan och gå ut en långpromenad med två dummys i handen. Inte för att det direkt var någon uppoffring.
Dummysarna vi beställde för ett par dagar sedan låg snällt och väntande i brevlådan när jag kom hem från skolan. Tre stycken beställde vi, en på 130 gram, en 350 och en 500 gram som alla nu har anslutit sig till de tre vi på något sätt inte lyckats tappa bort ännu (en 500 g, en på 1 kg och så den vita plastdummyn som egentligen är en fender som man har till båtar och dessutom är det egentligen Cocos favoritleksak). Puppydummyn är så himla gullig (den lilla blå på bilden), nästan så söt att jag allvarligt funderade på att ha den som prydnad (men bara nästan). Jag var såklart tvungen att gå ut och testa dem så därför drog jag med pappa ut och cyklade en runda till Arriesjön. Pappa stod för träningen medan jag agerade åskådare och fotograf. Cocan tramsade lite i början då hon låtsaes att hon inte hittat dummyn fast hon varit framme och nosat på den men det var antagligen bara för att hon hade för mycket spring i benen. Efter det var hon hur duktig som helst. Vi körde lite minnesträning, sök och markeringar och även apportering i vatten nedför en brant sluttning. Så hon både fått springa, simma samt använda nosen och hjärnan. Nu väntar en lugn kväll med film, godis och myys med världens bästa (och för tillfället blöta) hund. Tevlig helg!
Föreställ er en bild här
Trots att jag kom upp sent har vi ändå hunnit med en del. Vi kombinerade konditionsträningen med hjärngympa i form av apportering och en lång cykeltur i det fina höstvädret (som snarare var mer vår eller sommarlikt). Ibörjan var hon som vanligt lite tjurskallig när jag plockade fram cyklen. Hon tvärstannade med jämna mellanrum och körde ner huvudet och glodde på mig som för att säga "Hit men inte längre". Men liksom alltid efter, en stund glömde hon bort att det var tråkigt och sprang glatt på. Efter halva rundan stannade vi mellan några stubbåkrar för att köra några enkel- respektive dubbelmarkeringar. Jätteduktig var hon. Det var full fart ut, snabbt leta upp och hämta dummysarna och så full fart in igen med fina avlämningar. Jag önska bara att jag hade kunnat mycket mer om jakt och apportering. Det lilla jag kan har jag lärt mig från vår katastrofala jaktkurs då jag inte alls haft henne länge samt lite från pappa. Jag kanske ska ta och damma av "Retrievern som appotör" som står inklämd mellan de andra hundböckerna i bokhyllan? Det är bara det att jakt/apportering är så himla tråkigt att läsa om/kolla på. Roligare är det i praktiken när man själv kör. För att byta ämne så har vi sedan ett tag tillbaka övergett RC light foder för deras vanliga, vilket innebär att hon gått upp lite i vikt. (Den hunden lägger på sig bara hon sneglar på en bit fet korv..) Detta är något som jag hoppas går att lösa med lite extra motion (tänker inte minska mer på maten). Vill helst inte tvingas gå tillbaka till light fodret då jag upplever att Coco blivit livligare efter foderbytet, vilket säkert också beror på vädret. Det får bli ännu längre promenader, fler jogging- och cykelrundor osv. Började träna in två olika trix idag, bubbla vatten i vattenskål (jisses vad blött det blev!) och öppna skåp, hämta något och leverera det till mig. Just nu tränar vi bara på att hon ska dra i ett band som jag fäst i skåpets handtag. Tanken var först att lära henne att öppna kylskåpet och hämta något där till mig men efter några pass skulle troligen matvarorna vara ganska sunkiga.. Att hon skulle bubbla vatten förstod hon på ett kick, det är bara jag som behöver öva på att komma ihåg att klicka vid rätt tillfälle (när jag tittar igenom filmerna efter det lilla passet brukar jag undra vad jag sitter och filoseferar på). Coco tyckte det var lite svårare att öppna skåpet än att bubbla vatten. Hon såg ut som ett stort frågetecken emellanåt men efter både 11 km jogging och apportering i vatten var hon nog lite trött. Vi ska träna vidare. Jag filmade båda trixen men den ena filmen ville inte riktigt laddas upp på youtube. Nåja får försöka lite senare. Men det är i alla fall typ såhär jag tänkt göra (filmen är ganska lång och fattar man inte norska som jag inte gör kan man spola lite tills man får se det roliga, dvs när hunden lär sig det ;)): http://www.canis.se/film.php?filmid=58
Ha det bra sålänge! Tog en tur med cyklen till en av sjöarna med dummiesarna med. Coco är inte ett dugg slö längre, snarare tvärt om. Öronen har hon dock tappat någonstans på vägen. Hon lyssnar inte, är helt disträ och oberäknelig. Vi körde lite apportering och hon galopperade som vanligt ut till dummiesen men sen kunde hon helt plötsligt få för sig att stanna och kolla sig omkring eller kissa lite osv vilket hon inte brukar göra. Hon verkade hitta intressanta saker i varenda buske för med täta jämna mellanrum hängde hon sig i kopplet och var helt vild och galen. När vi cyklade tvärstannade hon då och då och körde ner huvudet så halsbandet åkte av men hon stack inte utan stod bara där och såg surmulen ut. I nästa stund drog hon så mycket i kopplet att jag höll på att åka över styret.. Dessutom piper hon högljutt efter varenda hanhund. Jag tycker hon kan ta och sluta löpa nu så att jag får tillbaka min lydiga och lyhörda hund som knappt vet vad koppel är förnågot. Men om man ska se det från den ljusa sidan så är hon i alla fall trött nu.
Idag har det verkligen varit supervarmt. Tänkte att det nog inte skulle bli svalt förrän väldigt sent så därför packade jag "lydnadsväskan" och drog till Arriesjön för att träna där. Vi började med en långpromenad (till sjön och runt) sedan lite lätt apportering både på land och i vatten. När vi skulle ta oss ned till vattnet valde jag (såklart) den svåraste och brantaste vägen som gick att finna (vattnet såg finast ut där). Marken lutar liksom i nästan 90 grader större delen runt sjön. Med kamera, hund, barfota och en stor väska började jag klättra ner mot vattnet. Ganska snabbt kom jag underfund med hur pantad jag kan vara ibland. Det är så typiskt mig att ta alla de svåra vägarna (och ångra mig snabbare än snabbast). Jag trampade på tistlar, höll på att tappa kameran och blev inte lite skitig. Medan jag kämpade med att ta mig ned hade Coco redan hunnit ta sig ett antal dopp i plurret och sprungit tillbaka till mig lika många gånger för att kolla vad knäppa jag egentligen höll på med. Jag behövde inte vara avis så länge på hur snabbt Coco kommit ned för rätt som det var drattade jag på ändan och åkte kana nerför slänten. Väl nere kom jag fram till att vattnet inte var ett dugg fint där, det var alldeles grumligt av jorden som rasat nerför slänten. Så det var bara att pallra sig upp igen och ta den lätta vägen ner till "stranden".
Efter lite utpustning blev det först apportering och bad innan konerna till rutan åkte fram. Och vet ni vad? Det verkar som om hon kanske har förstått. Hon sprang och ställde sig i rutan så fort de åkte fram, även när jag skickade henne från olika vinklar och när jag flyttat konerna. Så glad! Det är fortfarande en stor bit kvar, bland annat så vill jag få henne att tänka mer framåt så att hon stannar på mitt kommando och inte av sig själv som hon gör nu och så vill ja försöka få en bättre placering i rutan. Det förstnämda får vi ta sen, dagens rutskick var kanske bara tur? Nackdelen med att shejpa in rutan (som jag gjort) är att hon, när vi tränar fritt följ helt plötsligt kan springa iväg och letar efter rutan. Både sött och lite problematiskt. Förutom rutan körde vi fritt följ. Där måste vi träna på att få till riktigt bra svängar. Men annars hade hon väldigt fin attityd, vilket är det viktigaste för mig! Såhär, den första sommarlovsdagen har spenderats med ute med både dummies och hundgodis och inomhus framför min kära lilla dator som är minst sagt välanvänd. Pappa skulle till Käglinge och polera bilen i förmiddags så då hängde jag och Coco med, med en packad träningsväska såklart. Vi började med att gå en promenad i en av de tomma fårhagarna där hon fick strosa fritt och roa sig bäst hon ville i duggregnet. När den enda dummiesen jag orkade ta med mig åkte fram glömdes allt annat och Coco hade full fokus på mig (eller snarare dummiesen). Vi körde sök, linjetag och ett par markeringar vilket gick bra. Avlämningarna var (för det mesta) fina och hon var snabb både in och ut. Dock så måste vi träna mer på stadga och stoppsignal. Hon tjuvar gärna och är lite svår att stanna eller avbryta, i alla fall utan visselpipa, när hon redan är på väg ut till dummyn. Mitt fel såklart. Kör ofta att hon får springa direkt för att hålla motivationen på topp men nu när den är det är det dags att bli lite mer "allvarlig" träning. Efter apportering på land förflyttade vi oss ned till sjön för apportering i vattnet. Där är inte avlämningarna snygga.. Det är i alla fall skönt (ibland lite tråkigt) det där med apportering; hunden får motion och mental stimulans medan man själv är hyfsat passiv. ;) Efter flera skick i vattnet begav vi oss tillbaka till bilen och packade upp lydnadsgrejerna. Koner ställdes ut, träapporten åkte fram och likaså klickern och godiset. Vi började med rutan och vilket bakslag vi fick! Hon förstod inte alls. Jag avbröt efter det första och enda korrekta skicket till rutan och övergick till inkallning med ställande, fritt följ och apporten. Fritt följ är numera vårt favoritmoment. Och rutan och fjärren hatmomenten... I fjärren saknas trycket och i rutan saknas.. allt? ;) Vårt favoritmoment däremot -fotgåendet- är riktigt roligt. Jag vet inte hur det ser ut från annat än mitt håll (pappa "orkade" inte filma) men det känns riktigt bra. Vi fick till och med till fina vänstersvängar och de sneda sittningarna var sällsynta idag. Överlag gick lydnaden toppen! Avslutningsvis körde vi lite trixträning. Vi tränade på backa och började klicka in ett nytt trick, åttan (den mellan benen). Det märktes att hon var lite slut i huvudet då det gick lite segt men framåt gick det ändå.
Resten av dagen har, som nämts ovan, spenderats framför datorn. Jag har tittat på det senaste avsnittet ur Vampire Diaries som missades igår pga student, tittat på en mysig film och stundvis suttit bänkad framför SM i agility. Nu ska jag snart byta om om dra hem till en kompis för att fira lovet. Ha det bra! Några dagar har föflutit sedan sist, härliga sådana. I måndags gjordes det allra sista i skolan, kan säga att det var en enorm lättnad när det var över. I tisdags var det endast två "lektioner" med betygssnack. Imorgon väntar en timmes samhäll och idag har jag varit helt ledig. Vid lunchtid cyklade jag och Coco en mil och stannade hos farmor och farfar för lite påladdning av mat och trixträning i deras trädgård, supermysigt. Senare på kvällen när jag kommit hem från en vän blev det ännu en cykelrunda ner till en sjö för apporteringsträning med papsen. Helgalen var hon. Nu är hon däremot raka motsatsen -lugn som en filbunke sovandes i sin bädd. <3
|
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|