Jag har nämt det flera gånger men det tåls att nämnas igen. Cocan har utvecklats så otroligt mycket sen hon 13 månader gammal blev min. Då hade hon inte motivation till någon form av träning, blev väldigt lätt låg av uteliven belöning av mig eller fyande och nejande runt omkring av andra. Leklusten existerade inte och hon tog helt enkelt inte för sig. Allmänt mesig var hon. Hon har alltid varit miljöstark och orädd i vardagen men just i träningssituationer har hon varit ganska vek och till synes slö. Inte ens apportering tyckte hon var kul. Flera gånger fick jag höra att skulle jag ha en träningshund, ja då fick jag köpa en till. Och jag klandrar inte dem, för det var mer än en gång som jag trodde detsamma. Men i takt med att jag fick mer kunskap och vi började lära känna varandra började hon också, sakta men säkert ta mer plats och få mer självförtroende. Hon blev en helt annan hund. Det tog lång tid och jag har gråtit, gett upp och försökt igen. Såklart syns spår av hennes gamla jag ibland men skillnaden är enorm. Fortfarande kan vi inte träna tillsammans med fyande och nejande männsikor. Åtminstone tror jag inte vi kan det, har inte försökt på länge. Höjer jag däremot rösten ja då bryr hon sig inte. Lite stålmannen har det blivit över henne, på gott och ont.

Nu hänger hon med på allt med glädje och engagemang, älskar att apportera och är inte den som ger upp i första taget. Utebliven belöning får Cocan att försöka än hårdare och hon leker både med mig och sig själv även om leklusten lämnar lite kvar att önska. Hon har gått från en skör individ till en tjej med skinn på näsan. Från en glad men osäker liten unghund till en arbetsvillig, påhittig, envis och småbusig hund som inte bangar för mycket. Hon har blivit en helt annan hund, framförallt träningsmässigt men också i vardagen syns skillnader. Inte minst har jag lärt mig så otroligt mycket, bland annat vikten av en bra attityd. Ibland kommer jag på mig själv att önska att Cocan hade kommit till mig som valp och jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk hon hade blivit. Men så inser jag att hon ju  faktisk både var och blivit det ändå. Fantastisk menar jag.

Fick nyss ett litet genombrott med apportbocken. Cocan är en hund som man måste tramsa och fjanta sig med för att hon ska ge allt. 90% lek och 10% "allvar", inte konstigt att det blir babysteps i vår lydnadsträning... Ställer man för mycket krav på fröken Coco lägger halva hjärnkontoret av. Korta men intensiva pass ska det vara. Från noll till hundra. Det passar henne bäst, i alla fall när det gäller lydnad. Apporteringen och viltspåret är ju självbelönande och agilityn är en enda stor lekplats i hennes ögon (nästan). De där passen som passar Coco bäst passar även mig bäst, för då är hon som mest taggad vilket gör att även jag blir som mest taggad, vilket gör att vi får den rätta känslan som leder till ett bra pass. En glad Linnea med rätt attityd leder sedan vidare till fortsatt taggad Coco. Nyckeln till ett bra pass ligger i min inställning och den är i sin tur relativt beroende av Cocos. Att allt egentligen hänger på mig och att Cocan måste få leka sig till framgång visste jag ju redan men en liten aha-upplevelse fick jag när vi nyligen fjantade runt med apportbocken på hallgolvet. Snurrigt inlägg men nu vet jag i alla fall hur vi ska lägga upp träningspassen.

Igår eftermiddags var Cocan och jag på brukshundsklubben med vårt lilla träningsgäng. Det var inte direkt ett träningspass att hurra för. Cocofisen var loj och kändes inte med så efter två varv på agilitybanan placerade vi oss på bänken och satt mest och småpratade tills vinden tilltog och molnen mörknade. Då lämnade vi brukshundsklubben med en lite dålig känsla.

Några timmar senare gick vi ut där hemma för lite lydnad och då var hon engagerad och med så när vi lämnade gräsplanen hade en bättre känsla flyttat in.

Kom nyss in från ett kort lydnadspass med Cocofisen. Träningsmotivationen har trytit en hel del på sistone men idag kom den tillbaka. Strax efter elva på kvällen. Lite ff körde vi tidigare idag (då bilderna togs) men jag hade bara några torra minigodisar så det blev inte många steg. Så när suget kom krypande nu på kvällen slängde jag ner konerna, värmde lite köttbullar, väckte Coco och så begav vi oss ut. Det blev ett sånt där superroligt pass. Ett sånt där träningspass när man inte vill sluta riktigt. Coco tog i från tårna och äntligen kändes det som vi fick några små genombrott. Känslan var fantastisk! Vi höll till precis intill en lekplats så mellan varven sprang vi dit och åkte kana och hoppade över gungor. Svårt att säga vem av oss som tyckte det var roligast men det måste ha sett roligt ut även utifrån för en förbipasserande frågade vad vi höll på med hahah.

Bland alla glas och skålar på studenten fick jag ett slalom som invigdes innan idag (numera igår) på kvällen. När Cocan väl kommit in i slalomet går det för det mesta riktigt bra men ingångarna är katastrofala så det lade vi fokus på. Cocan var dock speedad och det blev fort och fel. Inte tänkte hon efter då belöningen uteblev i heller för hon gjorde precis likadant nästkommande gånger och lika lycklig var hon för det. Hennes själförtroende har verkligen växt enormt mycket sedan jag tog över henne. Då hade hon gått ner sig direkt. Efter två lyckade repetitioner där hon lyssnade en aning blev det lite ff och fjärr i stället. Där gjorde det inget att hon var lite het och "i det blå". Grymt bra gick det! Efter det mös vi lite, tittade på solnedgången och tog det lugnt i gräset innan vi gick hemåt, hon har nämligen haft lite svårt att varva ner efter träning den senaste tiden så vi måste träna lite på det.

På kvällsrundan fick jag syn på en svart hund lite längre bort, åt motsatt håll mot vart vi skulle. Får alltid lite extra lång hals när jag får syn på en annan hund men när jag såg att det var en flatte tvärvände vi och gick mot den  i stället. Blir alltid extra nyfiken och löjligt glad när jag ser "min" ras. Flatten visade sig vara en 7-årig glad och sprallig flattetik som tydligen dessutom kom från samma kennel som Cocan. De lekte en stund och båda två fick flatteryck och sprang runt, runt med svansarna böjda som bananer. Det känns lite extra speciellt när man träffar på en annan hund av samma ras, eller är det bara jag som är knäpp?

Efter mötet med den andra flatten filmade jag och Cocan lite när vi tränade lydnad men vi kom knappt med i bild så tänkte göra ett nytt försök nästa gång vi tränar (och kolla så vi kommer med innan jag filmar), vilket troligen blir imorgon för då ska jag och några andra med hundar till en djurpark och störningsträna lite.

Igår spenderade jag och Coco nån timme på klubben efter skolan med både lydnads- och agilityträning. I agilityn körde vi lite svängar där hon skulle bort från mig vilket gick rätt bra. Lydnaden gick lite sisådär, inga direkta genombrott om man säger så men dagens guldstjärna var ändå apporten. Där leker vi än så länge bara men hon leker helhjärtat så snart ska hon nog ha större intresse för den även när jag står stel som en pinne. Något som jag är superglad över är hennes lek- och kamplust som vi jobbat en hel del med. Den är numera stor, visserligen har den varit så ett bra tag nu men det slog mig inte förrän här om dagen. Hon tänder direkt och tröttnar inte.

Idag var tanken viltspår men vi har fortfarande inte fixat klövar så det fick bli en hederlig promenad med Nina, Holley och Texas. Men det var inte så tokigt det heller (om man bortser från att det var kallt och att Coco var apjobbig när hon fick gå i koppel).

Glömt att berätta om sista gången på kursen i onsdags. Vi gick ihop två och två och dirigerade varandra genom hela programmet. Cocan hade jättebra attityd men var en aning okoncentrerad och skulle fram och hälsa på "tävlingsledaren" osv. Apporten struntade hon totalt i men resten gick bra, mer eller mindre i alla fall. Efter att vi gjort klart programmet lekte jag och Coco bara med apporten och hon nappade direkt och tyckte den var tokrolig. Ska försöka få med mig den ut lite oftare och skapa lite större intresse för den. Full fart både in och ut är målet. Instruktören tyckte det såg väldigt trevligt ut när vi körde och tyckte vi skulle ut och tävla. Och det ska vi snart, känner inte att vi har bråttom och jag vill först fixa till ett par saker, bland annat apporten då.

Tråkigt att kursen är slut. Var en kurs helt i min smak med kunnig och duktig intruktör som bara såg lösningar på ens problem och så inga bannande människor som Coco blir så låg av. Kul att tänka tillbaka på att jag, de första kurstillfällena hade en löppåverkad hund som släpade efter i ff osv och att jag nu har en hund som man nästan få tagga ner lite. Så jäkla mycket roligare!

Blev agility även idag. I väntan på Nina körde vi lite lydnad med. Rutan hade Cocan glömt bort och det fina tempot i fjärren blir inte riktigt lika snabbt på lite avstånd. Känns som vi står lite still i både fjärren och apporten. Ligg och sitt kan hon ju men jag vill att hon ska hoppa upp och ned lika snabbt på normalt avstånd som en meter i från henne. Och apporten tränar vi ju aldrig så där är det ju inte så konstigt att det inte händer något. Men den 1 juli är det UDM på klubben och så ska vi va med och förhoppninsvis sätter det lite fart på mig. Vet inte om jag ska anmäla till en tävling innan dess om typ en månad eller om vi ska ta UDM som första i tvåan och kanske ta en träningstävling i början av juni. Svårt. Men anmäla oss behöver vi i alla fall för att få ett mål.

Samma månad som UDM, den 28 juli tror jag, är det klubbmästerskap i både agility och rallylydnad så där tänkte vi debutera inofficiellt i båda grenarna så lite agilityträning får vi ju hinna med innan dess. Rallyn kan hon ju, förutom att hon använder skyltarna som target och att ínte jag kan dem. Men det lär vi oss förhoppningsvis snabbt så det tar vi i sommar. Tillbax till agilityn. Vi byggde en liten bana eller sekvens av en bana och körde lite. Det vi behöver träna på är att hon ska jobba ut från mig i svängar och så (och så lite stanna kvar). Alla hinder kan hon ju och hon har rätt bra sug men just svängar och att jobba bort från mig behöver hon lära sig bättre. Fick några tips på det utav Nina som vi ska testa nästa gång. Slalom gick i alla fall väldigt bra, visserligen på rätt sida men ändå. Har inga planer på att lära in det från fel sida då agilityn mest är för skojs skull.

Istället för att sätta mig ner och plugga efter skolan åkte jag och Cocan till klubben. Mycket roligare ju. Väl framme funderade jag starkt på att köra till första bästa gräsplätt istället. Planen kryllade av folk och fä, där var rallylydnad, massvis med agilityfolk och så några enstaka lydnadsmänniskor. Men jag och Cocan trängde oss in på plan vi också. Tanken var lydnad men efter att jag märkt att jag glömt både koner och apport, vilka är de saker vi behöver träna mest på, så körde vi bara lite fjärr och fritt hopp över hinder innan vi övergick till agilityplanen. Cocan var taggad till tårna. Så taggad att hon istället för att hoppa igenom själva bildäcket hoppade över hela hindret. Livsfarligt! Cocan såg dock helt oberörd ut och jag blev lite förvånad över hur smidig hon kan vara när hon bara själv vill. Efter det tog vi om däcket på rätt sätt innan vi tränade slalom, svängar och liknande istället där det inte bara är tuta och köra utan kräver lite hjärna med. Cocan brukar vara lite svårsvängd och så i agilityn (inte så konstigt med den minimala träning hon fått eller med mig som handler) men idag gick det ovanligt bra.