I förmiddags tog jag och Coco en cykeltur på knappt 5,5 km. Två dummisar låg i cykelkorgen sen innan så i början av turen blev det ett kortare apporteringspass. Det var ett tag sedan vi körde apportering, vilket märks. Hon tramsade sig lite och var inte särskilt fokuserad på sin uppgit men kul tyckte hon det var. Efter cykelturen fick Cocan vila några timmar medan jag var i stan. När jag kom hem igen gick vi 7 km. Vi promenerade genom golfbanan, till och runt Arrie där hon tog sig ett dopp, tillbaka på landsväg och upp över backen där vi avslutade med att träffa några av Cocos hundkompisar som hon lekte lite med.

Cocan och jag var nyss ute och sprang, vi har faktiskt hållt oss till planen och springer ungefär 3 gånger i veckan, fortfarande inga långa rundor men bättre än inget. Innan jag tar på mig joggingskorna är Cocan först framme vid dörren och puffar på den men så fort jag grabbat tag skorna (någonstans längst in bland alla andra skor) och snörat på mig dem springer hon in i mitt rum, lägger sig på sängen och ser halvdöd ut. Så fort man kommit ut och kommit över en viss gräns går det dock bra och är hon lös springer hon före. Idag blev det bara 3 km men i förrgår blev det ett par kilometer längre, då sprang vi nämligen på ett jätteroligt ställe (enligt Coco) så trots att hon sprungit milen med mamma tidigare på förmiddagen var det inga sura miner. Hon tyckte snarare jag var långsam (vilket jag var haha).

Jag slår numera två flugor i en smäll och motionerar Coco och mig samtidigt, har nämligen börjat jogga med Coco. Inte för att mina fjuttrundor är så mycket motion för hennes del men jag måste ju börja någonstans. Snart blir dem.. ;) Ändå beter sig Coco som hon inte alls brukar följa med på mammas betydligt längre jogginrundor, mina cykelrundor eller överhuvudtaget ens inte som om vi går några långpromenader med övervägande lösspring i varierad terräng. Hon befinner sig för det mesta bakom mig i sträckt koppel och då och då stannar hon och försöker lirka sig ur selet (har hon halsband lyckas hon). Släpper jag henne och springer vidare, ja då kommer hon inte. Ömsom blir jag full i skratt och ömsom blir jag (tyvärr) småförbannad. Så har hon alltid varit, vid både cykling och löpning. Men vid cykling går det betydligt bättre, där "bråkar" hon bara de första hundra meterna. Vid joggingrundor hamnar hon inte före förrän vi är på hemvägen. Ibland kan hon göra likadant på vissa promenader, till exempel om jag, enligt henne, tar fel håll eller på kvällspromenaderna. Hon vet att det inte blir någon rolig runda så när hon kissat har hon ingen lust att gå längre. Envis som synden är hon. Ska i alla fall försöka jogga på lite roligare ställen oftare, tex i skogen, då går det nämligen mycket bättre eller i alla fall jogga till ett ställe där hon får springa runt och bara vara så hon bygger upp en förväntan och jag slipper ha en stretande 27 kilos klump i andra änden.

Idag hade jag tänkt träna lydnad med Coco efter lite "juluppehåll" och därför bara ta en mindre långpromenad på en timme ungefär. Men vädret ville annat. Solen sken nämlingen! Har ju mest varit lite lätt dassigt och grått väder den senaste tiden. Så cykeln åkte återigen fram och så tog vi oss en tur till Räckan istället för några timmars promenad där. Påvägen dit stötte vi, som alltid, på en liten brun och vit hund som strövar omkring fritt mitt i villakvarteret trots bilar (visserligen enstaka) och en närliggande större gata. Den verkar visserligen ha en inpräntad karta över hur långt den får röra sig för den går aldrig längre än 20-30 meter från huset och aldrig över övergångsstället. Dessutom är den supersnäll och gör aldrig annat än springer fram, snusar i gumpen och följer med tills man går över övergångsstället. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är lite störigt att den kommer rusande varenda gång vi kommer gåendes eller cyklandes. Inte så mycket för att den ska hälsa och bli en kortvarig följeslagare (den är ju snäll), utan för att dess ägare inte verkar tänka så långt. Jag menar; vad hade hänt om min hund var aggressiv mot andra hundar? Om den var rädd för andra hundar? Eller om den var sjuk?

Egentligen ville jag fortsätta träna fotgåendet och testa idéerna jag fick i måndags gällande rutan och fjärren men lite paus behövs så att hon fortsätter att behålla glöden. Därför trotsade vi istället regnet och gav oss ut på en lång cykelrunda. Som vanligt när cykeln åkte fram såg inte Coco alltför glad ut. När jag kopplade loss henne då vi kommit ut utanför vårt barnfyllda kvarteret vägrade hon röra en fena. Jag cyklade iväg och gömde mig i en blöt buske och väntade mig att hon skulle komma galopperande med andan i halsen men efter sisådär fem minuter tröttnade jag på att bli stucken i rumpan av alla grenarna och cyklade tillbaka till sure Coco. Hon hade i alla fall vett att bli glad när jag kom tillbaka men efter att en stunds hälsningsceremoni vände hon och sprang hem igen. Ibland är hon bara så envis, min åsna.. Men jag var trots allt envisare och efter ett stund följde hon med och då var det som vanligt inga problem utan hon tog glatt täten.