Nu hänger hon med på allt med glädje och engagemang, älskar att apportera och är inte den som ger upp i första taget. Utebliven belöning får Cocan att försöka än hårdare och hon leker både med mig och sig själv även om leklusten lämnar lite kvar att önska. Hon har gått från en skör individ till en tjej med skinn på näsan. Från en glad men osäker liten unghund till en arbetsvillig, påhittig, envis och småbusig hund som inte bangar för mycket. Hon har blivit en helt annan hund, framförallt träningsmässigt men också i vardagen syns skillnader. Inte minst har jag lärt mig så otroligt mycket, bland annat vikten av en bra attityd. Ibland kommer jag på mig själv att önska att Cocan hade kommit till mig som valp och jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk hon hade blivit. Men så inser jag att hon ju faktisk både var och blivit det ändå. Fantastisk menar jag.
Jag har nämt det flera gånger men det tåls att nämnas igen. Cocan har utvecklats så otroligt mycket sen hon 13 månader gammal blev min. Då hade hon inte motivation till någon form av träning, blev väldigt lätt låg av uteliven belöning av mig eller fyande och nejande runt omkring av andra. Leklusten existerade inte och hon tog helt enkelt inte för sig. Allmänt mesig var hon. Hon har alltid varit miljöstark och orädd i vardagen men just i träningssituationer har hon varit ganska vek och till synes slö. Inte ens apportering tyckte hon var kul. Flera gånger fick jag höra att skulle jag ha en träningshund, ja då fick jag köpa en till. Och jag klandrar inte dem, för det var mer än en gång som jag trodde detsamma. Men i takt med att jag fick mer kunskap och vi började lära känna varandra började hon också, sakta men säkert ta mer plats och få mer självförtroende. Hon blev en helt annan hund. Det tog lång tid och jag har gråtit, gett upp och försökt igen. Såklart syns spår av hennes gamla jag ibland men skillnaden är enorm. Fortfarande kan vi inte träna tillsammans med fyande och nejande männsikor. Åtminstone tror jag inte vi kan det, har inte försökt på länge. Höjer jag däremot rösten ja då bryr hon sig inte. Lite stålmannen har det blivit över henne, på gott och ont.
Nu hänger hon med på allt med glädje och engagemang, älskar att apportera och är inte den som ger upp i första taget. Utebliven belöning får Cocan att försöka än hårdare och hon leker både med mig och sig själv även om leklusten lämnar lite kvar att önska. Hon har gått från en skör individ till en tjej med skinn på näsan. Från en glad men osäker liten unghund till en arbetsvillig, påhittig, envis och småbusig hund som inte bangar för mycket. Hon har blivit en helt annan hund, framförallt träningsmässigt men också i vardagen syns skillnader. Inte minst har jag lärt mig så otroligt mycket, bland annat vikten av en bra attityd. Ibland kommer jag på mig själv att önska att Cocan hade kommit till mig som valp och jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk hon hade blivit. Men så inser jag att hon ju faktisk både var och blivit det ändå. Fantastisk menar jag.
7 Comments
Efter en slö morgon och förmiddag stack vi ut på en cykeltur. Cocan som ibland tycker det där med att springa bredvid cykeln är det sämsta påhittet någonsin sprang i dag på riktigt bra. Vädret var, som de flesta andra dagar denna sommaren, knepigt. I början var det varmt och soligt för att sedan plötsligt bli kallt och regnigt innan det blev hyfsat varmt och soligt igen. Vi sökte skydd under ett träd när det mesta regnet föll och så tyckte Coco det passade bra med ett stopp vid första bästa pöl. Hon kastade sig i och bestämde sig sedan för att leka staty i vattnet. Resten av rundan rullade dock på bra och när vi kom hem igen var Cocos tunga lång och runkeepern stod på 11,5 km. Nu när Cocan vilat lite så nu blir det ett kortare träningspass innan vi ger oss ut igen, fast på en vanlig promenix där Cocan får springa omkring lite halvt i sin egen värld. Igår blev det en liten skånetur igen men med lite annorlunda resmål jämfört med förra gången. En hel del bilresande (som Cocan älskar), ett par restaurang/cafébesök och så miljö- och stadsträning i form av mycket folk och andra hundar. Cocan skötte sig som vanligt bra. Hon är rätt lätt att ha med sig. Uppskattar det gör hon också, hon är så nöjd bara hon får följa med. Men helt slut i kolan blir hon efter en sån dag med massa nya intryck och dofter. Blev en snabb sväng på klubben nu på kvällen. Lite agility stod på schemat. Cocan var ofokuserad och hade glömt åtminstone ena örat hemma. Tror det är löp som vankas, då blir hon så. Olydigare, slickigare, fjantigare osv. Hatar hennes löp, hon blir så påverkad. Hon är ofokuserad långt innan och slö lång efter. Jippie. Men nej, nu ska jag sluta vara bitter. När jag lyckats samla ihop henne gick det riktigt bra. Cocan och jag skulle åka till något nytt ställe vi hört var fint. Detta ställe visade sig vara en enda lång grusväg med åkermark på båda sidorna. Fint? Javisst! Men inget ställe att gå på. Istället åkte vi omkring tills vi kom till en skog vi inte gått i förut, stannade och gick en promenad. Där var väldigt mycket mygg och flugor så Cocan hade fullt sjå med att döda dem alla. Hon dansade omkring och högg efter dem. Ett dopp i första bästa vattenhåla tog hon sig också. Det var ett brunaktigt och sörjigt vattenhål som luktade surt. Trots ett nej kastade hon sig i. Att hon hamnade under vattenytan med huvudet, som hon inte brukar gilla bekom henne inte ett dugg och hon seglade nöjt omkring där en stund. Lika nöjd var hon inte längre när hon, väl hemma igen fick sig en schamponering i duschen. Nu är hon ren, fin och luktfri. I alla fall för ett tag.. Fick nyss ett litet genombrott med apportbocken. Cocan är en hund som man måste tramsa och fjanta sig med för att hon ska ge allt. 90% lek och 10% "allvar", inte konstigt att det blir babysteps i vår lydnadsträning... Ställer man för mycket krav på fröken Coco lägger halva hjärnkontoret av. Korta men intensiva pass ska det vara. Från noll till hundra. Det passar henne bäst, i alla fall när det gäller lydnad. Apporteringen och viltspåret är ju självbelönande och agilityn är en enda stor lekplats i hennes ögon (nästan). De där passen som passar Coco bäst passar även mig bäst, för då är hon som mest taggad vilket gör att även jag blir som mest taggad, vilket gör att vi får den rätta känslan som leder till ett bra pass. En glad Linnea med rätt attityd leder sedan vidare till fortsatt taggad Coco. Nyckeln till ett bra pass ligger i min inställning och den är i sin tur relativt beroende av Cocos. Att allt egentligen hänger på mig och att Cocan måste få leka sig till framgång visste jag ju redan men en liten aha-upplevelse fick jag när vi nyligen fjantade runt med apportbocken på hallgolvet. Snurrigt inlägg men nu vet jag i alla fall hur vi ska lägga upp träningspassen. Den senaste tiden har lydnadsträningen inte gått något vidare. Cocan har varit taggad och så men känslan är inte där. Det var länge sedan vi gjorde framsteg och hon är emellanåt himla disträ. Det kan vara löp som nalkas (hoppas inte). Vi är hursomhelst inte på samma våglängd för tillfället. Det känns inte som vi tränar tillsammans utan mer som om det är var och en för sig som kör. Vad jag gör fel vet jag inte än, men uppenbart är det något. Jag måste sätta mig ner, komma underfund med problemet, tänka om och skriva en planering. Medan här har ekat tomt har jag och Cocofisen fått till lite bra vardagsrutiner, nämligen powerwalks på morgonen de dagar jag är ledig och på kvällen då jag jobbar. Joggandet med Cocan gav jag upp för länge sen, hon gör en ständigt varse om vad hon tycker om saken genom att frysa fast i marken, vända hem och spela död. Det är för jobbigt att springa med henne och för menlöst utan så det blir numera powerwalks i stället. Mamma får stå för joggingrundorna med henne, dem slipper hon inte undan. Vi brukar bara gå en fem-sex kilometer när vi powerwalkar men idag blev det 12. Lite för långt för PW och hastigheten mattades av lite men jag hade som vanligt stegat på och inte tänkt att man måste vända och gå hem sen också. På tillbakavägen hängde Cocos tunga i marken och hon gick med leende koppel (och nej det berodde inte på god disciplin ;)) så då gick vi in om sjön. Coco hann inte mer än se sjön förrän hon rusade ner för slänten och kastade sig i. Och vägrade komma upp.. Just då hade jag bara lite mer än en halvtimme innan jag skulle hämta upp Nina och dogsen och åka till stranden. Powerwalken övergick i jogging men vi hann. Nästan. Lite efter tidsplanen var vi på stranden. Är några rivmärken rikare nu eftersom Cocan simmar på en. Efter ett par timmar på stranden blev det en promenad vid Öresundsbron innan vi körde hem igen med blöta och trötta hundar. Idag åkte vi på en heldags utflykt. Först åt vi frukost i Smygehamn vid havet och tog några vändor i de små lantbutikerna med krimskrams som ligger där (älskar sådana små butiker längs landsvägarna), sen blev det ett kort stopp i en annan lantbutik innan vi åkte vidare till Kåseberga för att vandra uppför de branta backarna vid kohagarna till Ales stenar. Därefter blev det ett besök i Simrishamn för att först äta mat på en restaurang, strosa omkring och sedan ta den obligatoriska mjukglassen i hamnen. Simrishamn är, trots sin ringa storlek en av mina favoritsommarstäder, så himla mysigt. Påvägen hem stannade vi vid ytterligare en annan strand och fikade lite till.
Idag åkte vi till ett nytt ställe, eller halvnytt egentligen. På stranden har jag varit många gånger men påväg mot den gick vi genom ett par enorma fårhagar längs havet. Cocan hade lite fina gröna fårskitsfläckar här och var efter bara några minuter i hagen men det skäljdens bort i vågorna. När vi kommit fram till själva badstranden och hundförbudskylten (totalt onödig skylt ;)) åt vi vars en glass på ett av alla de stenliknande betongbunkrarna längs kusten med utsikt över havet innan vi vände tillbaka.
|
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|