Är nästan precis hemkommen från lite agility på klubben. Strålkastarna på planen var släkta och de enda dårarna som syntest till var vi. Men planen lystes i alla fall upp en aning av de förbikörande bilarna och lyktstolparna intill så det var inte kolsvart. Eftersom vi var där helt själva struntade vi i ursprungsplanen (lydnaden) och passade istället på att nyttja en av agilityplanerna som så ofta brukar vara upptagna. Som alltid när Cocan får hoppa ur bilen efter är hon lite extra exalterad så därför sprang hon i förväg och tog hinderna på sitt vis; slog med tassen på balansbommen, hoppade över tunnlarna och satte båda framtassarna på hinderstöden så att de välte när jag skulle sänka dem. "Är jag duktig nu? Nu kanske? Men nu då?" Trots att vi inte tränat agility sedan en gång i somras och dessförinnan inte sedan kursen i våras satt alla kunskaper kvar. Inte för att dessa kunskaper är så mycket att skryta med, men ändå. Vi satte upp en liten kombination men några hopphinder i olika vinklar, balansbommen och så med tunneln under.Coco var full av energi och tyckte det var riktigt roligt. Inte blev det rätt alltid, men vad gör det? Vi har aldrig satsat på agilityn utan mest latchat omkring på banan för att det är kul. Men kanske borde vi ändra inställning till i alla fall klass 1 nivå? För även om vi inte är de mest smidiga och snabba agilityekipagen tycker vi båda att det är riktigt roligt och det skulle varit spännande att testa på att tävla det någongång.
3 Comments
|
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|