Nu hänger hon med på allt med glädje och engagemang, älskar att apportera och är inte den som ger upp i första taget. Utebliven belöning får Cocan att försöka än hårdare och hon leker både med mig och sig själv även om leklusten lämnar lite kvar att önska. Hon har gått från en skör individ till en tjej med skinn på näsan. Från en glad men osäker liten unghund till en arbetsvillig, påhittig, envis och småbusig hund som inte bangar för mycket. Hon har blivit en helt annan hund, framförallt träningsmässigt men också i vardagen syns skillnader. Inte minst har jag lärt mig så otroligt mycket, bland annat vikten av en bra attityd. Ibland kommer jag på mig själv att önska att Cocan hade kommit till mig som valp och jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk hon hade blivit. Men så inser jag att hon ju faktisk både var och blivit det ändå. Fantastisk menar jag.
Jag har nämt det flera gånger men det tåls att nämnas igen. Cocan har utvecklats så otroligt mycket sen hon 13 månader gammal blev min. Då hade hon inte motivation till någon form av träning, blev väldigt lätt låg av uteliven belöning av mig eller fyande och nejande runt omkring av andra. Leklusten existerade inte och hon tog helt enkelt inte för sig. Allmänt mesig var hon. Hon har alltid varit miljöstark och orädd i vardagen men just i träningssituationer har hon varit ganska vek och till synes slö. Inte ens apportering tyckte hon var kul. Flera gånger fick jag höra att skulle jag ha en träningshund, ja då fick jag köpa en till. Och jag klandrar inte dem, för det var mer än en gång som jag trodde detsamma. Men i takt med att jag fick mer kunskap och vi började lära känna varandra började hon också, sakta men säkert ta mer plats och få mer självförtroende. Hon blev en helt annan hund. Det tog lång tid och jag har gråtit, gett upp och försökt igen. Såklart syns spår av hennes gamla jag ibland men skillnaden är enorm. Fortfarande kan vi inte träna tillsammans med fyande och nejande männsikor. Åtminstone tror jag inte vi kan det, har inte försökt på länge. Höjer jag däremot rösten ja då bryr hon sig inte. Lite stålmannen har det blivit över henne, på gott och ont.
Nu hänger hon med på allt med glädje och engagemang, älskar att apportera och är inte den som ger upp i första taget. Utebliven belöning får Cocan att försöka än hårdare och hon leker både med mig och sig själv även om leklusten lämnar lite kvar att önska. Hon har gått från en skör individ till en tjej med skinn på näsan. Från en glad men osäker liten unghund till en arbetsvillig, påhittig, envis och småbusig hund som inte bangar för mycket. Hon har blivit en helt annan hund, framförallt träningsmässigt men också i vardagen syns skillnader. Inte minst har jag lärt mig så otroligt mycket, bland annat vikten av en bra attityd. Ibland kommer jag på mig själv att önska att Cocan hade kommit till mig som valp och jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk hon hade blivit. Men så inser jag att hon ju faktisk både var och blivit det ändå. Fantastisk menar jag.
7 Comments
Jag har länge sagt att jag och Coco ska börja viltspåra igen. Vi gick ju en kurs i höstas så åtta gånger har hon spårat tidigare men jag upplevde inte att varken jag eller Coco lärde oss särskilt mycket på den kursen. Men sagt och gjort så åkte jag och Cocan med Nina, Hollan och Texas till skogen för att lägga spår. Eftersom vi bara hade en klöv lade vi bara ett som Coco och Hollan fick dela på. Texas fick ett godisspår istället. Vi band upp hundarna och gick iväg, jag droppade blod och drog klöven och Nina satte upp gröna (eh?) snitslar efter. Cocan sitter alltid väldigt lugnt och väntar... tills man kommer tillbaka. Då blir hon galen. Så galen att hon drog isönder stubben hon satt fast i. Band hennen i ett bastantare träd medan Hollan gick spåret och hon visade var skåpet skulle stå med låg näsa och djup koncentration. När vi kom tillbaka var Coco ännu gladare så när jag skulle sätta på henne selet ville hon inte stå stil och fick ett flatteryck och rusade runt, runt, runt. Jag lät henne hållas, hon stannade till lite och nosade vid spårstarten och helt plötsligt var hon väck! Helt paff blev jag men en minut senare dök hon upp igen. Och vad kommer hon med i full galopp om inte klöven?! Hon hade fått upp spåret och tagit det själv, ryck bort klöven som jag knutit i trädet och kommit tillbaka. Väldigt mallig. Klöven låg ändå en bra bit bort, utom synhåll och fastknuten. Vad behöver hon mig till i spåret? Hon kan ju ställa upp i anlagsklass själv. Skämt å sido men jag blev i alla fall imponerad och förvånad. Hade bara sagt, några få minuter innan att spåra det kan inte min hund. Tvi fick jag!
Fick lägga tillbaka klöven och sen var det dags att spåra en gång till, fast lite lugnare och med mig. I början gick det undan och jag fick bromsa henne lite. Betydligt yvigare än Holley och inte lika låg näsa men det är ju lite flattestil. Hon tappade bort sig ett par gånger, speciellt i vinkeln men hittade tillbaka själv och fann klöven i slutet igen. Den är en stor favorit hos Coco, hon blir så mallig och tycker den är helfestlig. Nu blir det till att bunkra upp med lite klövar och blod för det här är tydligen Cocos grej! Tidig förmiddag igår bar det av till viltspårsavslutning. Vi började med att gå två spår. Första spåret låg i en träddunge och jag kan säga att jag blev rejält överrumplad när det istället för en liten klöv satt ett helt rådjur i spårslutet som tydligen hittats överkörd förregående dag. Usch, jag föredrar en liten klöv framför dessa bambiögon. Coco blev också lite paff men det övergick snabbt i nyfikenhet. Det andra spåret låg ute på åkern och var lagt i en ödla, vi skulle alltså korsa vårt eget spår. I detta spårslut fanns lugnande nog en vanlig klöv som Coco kastade sig över. Bitvis går hon med låg näsa, dock lite för snabbt, men då och då stannar hon upp lyfter nosen. Ibland hittar hon på annat med. Men med lite mer träning kommer det nog gå bra. Utvecklats har hon i alla fall gjort dessa gångerna.
När spåren gåtts var det dags för lektävlingar i lag där man skulle gå med en vattenfylld platsmugg i samma hand som man hade kopplet och runda en kon utan att spilla ut något. Det lag som hade mest vatten i sin bägare fick poäng. Därefter var det dags att gå med lös hund mellan tre fulla tallrikar med korv. Där fick jag jobba lite på de två första innan Coco förstod att dem fick man tyvärr inte äta. Sist men inte minst skulle man sätta hunden mitt emellan de båda lagens tallrikar med korvar på, gå tio meter och kalla in. Matvraket Coco sprang direkt mot mig men samtidigt sneglade hon längtande på tallrikarna. Såg riktigt roligt ut. Vårt lag vann i alla fall och innan vi gick hem blev vi en leksak, ett diplom och lite kaka i magen rikare. Idag på kursen spårade Coco ett lagom långt spår med en liggtid på fem timmar. Det gick superbra. Hon gjorde två minikorta uppehåll från spåret men resten gick fint. Lite för snabbt går hon dock men det är bara att hålla emot och bomsa lite i linan så ska hon nog coola ned några snäpp så småningom. Denna gången var det en fet vildsvinsklöv vid spårslutet som Coco blev överförtjust i. Hon gick och bar på den hela tiden då de andra kursdeltagarna gick sina spår, vilket var i säkert en timme. Släppte den gjorde hon bara några gånger och då tog jag den vilket resulterade i en fullständigt galen hund som snodde tillbaka den. Fast jag överlät den gärna till henne - lealös och lite äcklig var den.
Lydnaden gick också bra, hon är inte alls lika känslig för andras höjda röster eller att vara i klossintill andra hundar under träning längre. Så trots att de på kursen tränar på ett sätt som jag och Coco varken vill eller gör så har det ändå visat sig vara läroroikt att vara där, just på grund av att hon är lite känslig. Hon verkar vänja sig, sakta men säkert. För även om andra rycker i kopplen eller fyar sina hundar, trots att det inte verkar ge något resultat (nu menar jag inte att de är duma mot hundarna men de tränar mer traditionellt - inte alla men de flesta) så vill jag ju att Coco ska kunna träna på med mig utan att bry sig så mycket. Och det går bättre och bättre! Min svamp suger inte till sig all kritik längre. Visst, hon kan fortfarande se lite bekymrad ut då och då men det släpper mycket fortare. Imorgon börjar jag sent men jag har som mål att gå upp en timme tidigare och cykla en långrunda med Coco innan skolan börjar. Sen om jag verkligen gör det är en annan femma. God natt! Ikväll var vi på viltspårskursen för andra gången. Vi började med lydnad vilket inte gick något vidare. Som jag skrev förra gången vi var där så skiljde sig vår (min och kursledarnas och även många av kursdeltagarnas) "hundträningssyn" när det gällde grundlydnaden men jag körde på som vanligt. Trots att jag gjorde som vi brukar göra blev hon ändå väldigt låg. Hon suger till sig kritik som en svamp och ibland är det svårt att "få upp" henne igen. Jag använder mig aldrig utav nej och liknande till Coco när vi tränar, då ska vi ju bara ha riktigt kul. De andra på kursen gör det dock och Coco verkar tro att allt är menat till henne. Om jag skulle få för mig att fya henne hade hon avbrutit beteendet men annars inte brytt sig särskilt mycket (mig känner hon ju sig trygg med). Men när det kommer från andra är hon väldigt känslig. Det är dock enbart när det vankas träning som hon är såhär. I övrigt är hon väldigt miljöstark och inte särskilt mesig (inte på ett dåligt sätt i alla fall). Det är som att det bli för allvarligt när det är träning. De andra kursdeltagarna hade problem med att lugna sina hundar och få dem att sluta leka (speciellt de med flattarna hehe - Coco har inte läst rasstandarden ;)) medan jag hade lite problem på andra hållet. Hon har alltid varit såhär och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det. På tävling och även i träning där ingen skäller eller rycker i kopplena är det inga problem. Hädanefter ska jag hålla mig till klickerkurser eller andra enbart positiva kurser, passar både mig och Coco bättre.
Lite bra saker fick vi till i alla fall. Är lite förundrad över hur bra hennes stadga är. Man kan tex platsa/sätta henne lös mitt bland tio andra cirkulerande och bångstyriga hundar och gå iväg utan att hon rör sig ur fläcken. Hon lämnar inte mig med blicken och bryr sig inte om de andra. På själva viltpåret var hon dock sitt vanliga jag -där är det ju ingen som får fya. Det var också dagens guldkorn. Jag lade ett kort spår på ca 100 m på stubbad åkersmark med en droppe blod var femte meter ungefär. Hon spårade inte perfekt men intresset var på topp, nosen var för det mesta nere i marken och hon följde spåret hela vägen (förutom ett par metes avstickare/borttappning) med sträckt lina (jag fick bromsa henne en aning). Väl framme vid klöven blev hon överröst av beröm och hon tog direkt klöven i munnen! Nog för att hon älskar att bära men jag var inte säker på att hon skulle ta den. Men det gjorde hon, och stolt som en tupp med högburet huvud och viftande svans bar hon den hela vägen till bilarna. Det här känns som hennes grej! Nu vill jag börja träna viltspår hemma med! :D Det blir till att fixa tillstånd för blodet (om man nu behöver det när man bara gör det för hemmabruk?) och klövar snart. Wiho vad skoj det är! Igår var första kurstillfället på viltspårskursen och jag och Cocan gick vårt allra första viltspår (eller egentligen har vi gått ett på shu:s riksläger 2010 men det räknas knappt). Där var flera andra flattar på kursen, tre-fyra stycken tror jag, och jag ville ta hem allihop. Så GLADA och tramsiga hela högen!
Vi började med en kort presentation, en hel del teori och därefter simpel grundydnad med "följ mig-övningar", dvs att hunden skulle gå efter en oavsett vart ägaren gick utan att denne skulle behöva säga något. Det var ju ingen match för Coco, hon trodde vi skulle gå fot.. Vi fick i alla fall fint beröm, den kursledaren min grupp hade (vi var indelade i de som aldrig varit där tidigare = nybörarna och de som varit där innan, vi var i den förstnämda) tyckte vi hade en väldigt fin relation och kontakt. Efter det blev det teori. Och sist men inte minst var det dags att spåra. De hade lagt raka, lätta spår i en hästhage. Jag trodde inte Coco skulle spåra alls men hon var nere med nosen i spåret flera gånger. Sen att hon inte förstod vad hon egentligen höll på med är ju en annan femma. ;) Jag tror nog det här med viltspår kommer bli riktigt kul! Kursledarnas träningssätt skiljde sig en aning från mitt (nu tänker jag på lydnaden, i viltspåret var de väldigt noga med att man aldrig fick skälla på hunden och liknande). Jag tränar enbart positivt (och med mkt beröm och godis/leksak). De verkade däremot inte ha en särskillt positiv syn på godis utan ansåg mer att hunden skulle älska sin ledare och det skulle räcka med klappar och så. Och det gör det i och för sig oftast när det gäller grundlydnad, spår och så. Men om jag alltid bara skulle berömma Coco med röst och klappar i tävlingslydnaden då hade allting garanterat blivit hundra gånger sämre och det hade sett rätt tråkigt ut. Men nu håller ju kursledarna bara på med viltspår, jakt och liknande med sina jakthundar där själva arbetet är belöningen för dem och där behövs nog inte mycket förstärkning i form av ex en godisbit. Det behövs inte heller när jag och Coco kör apportering även om hon får någon godisbit då och då när hon varit extra duktig för att verkligen poängter att "där var du duktig". Hur som helst kunde de ändå sin sak och deras hundar var väldigt glada, orädda och samarbetsvilliga. Men det fanns ändå en del saker som skiljde sig och några saker skulle jag inte anamma i min och Cocos träning. Inte för att jag inte tror det skulle fungera utan för att det inte skulle passa Coco och än mindre mig. Det är inte riktigt vi. Men jag är av den åsikten att var och en får träna sin hund som dem vill så länge man inte är elak och skadar hunden förstås, sen kan man ju tycka vad man vill. |
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|