...är hopplöst! Idag när jag skulle köra till klubben (som jag kört till femtioelva gånger) hade inte GPS:en hunnit laddas ordentligt men jag chansade på att den skulle klara sig. Dumt gjort, för på inre ringvägen hade det nämligen skett en olycka vilket gjorde att jag stod i en megalång bilkö som inte rörde sig en fena i en 20-25 minuter. Precis när kön började förflytta sig slocknade GPS:en. Så jag körde fel och hamnade mitt i ingenstans. Tur jag hade Coco med mig, annars hade jag fått lite smått panik. På något sätt lyckades jag ändå hitta till brukshundsklubben. Visserligen 45 minuter försent, men bättre sent än aldrig. ;) De andra hade ju redan kört igång när en yrpanna till Linnea och en flattig och vild Coco kom fram så vi körde lite för oss själva. Trots att hon var ännu mer taggad än vanligt lyckades jag ändå få till fotpositionen rätt bra. Förutom ff blev det platsliggning, rutan och hoppet där alltihop gick toppen. Rutan är fortfarande lite knepig men Coco gillar den och tjuvar gärna om jag inte håller tungan rätt i mun, likadant med hoppet. Riktigt rolig att jobba med är min lilla Cocofis, hon vill bara köra mer och mer! En riktig höst-vår hund är hon. Våra största framsteg av dem alla är dock att hon inte längre blir låg och suger åt sig allt som en svamp när vi tränar med andra (har antagligen i och för sig att göra med att ingen i träningsgruppen fyar och har sig som ex. på viltspårskursen i höstas men ändå) och hon leker till och med bra med leksak. Så glad!
12 Comments
Det är redan fjärde advent och julafton närmar sig med stormsteg (!). Jag älskar verkligen jultiden, det är nog den mysigaste perioden på hela året. Ljus lyser i varenda fönster, man stöter på glada människor med rosiga kinder vars händer är upptagna av påsar med julklappar och hela stämningen är helt enkelt bara så mysig. Denna sista advent spenderade vi i Käglinge. Vi tog cyklen dit för att därefter gå omkring där i ett par-tre timmar över de öppna fälten, i fårhagarna, runt dammen, bland träden och upp och ned för backarna. Stort och riktigt bra är där att gå med varierad terräng. Coco sprang som en idiot fram och tillbaka över fälten men tvärvände på en femöring när jag kallade in henne. Duktig flicka! Vi körde även ett par minifrittfölj, positionen börjar faktiskt arta sig, sakta men säkert. En leksak hade jag lyckats ta med mig (börjar bli riktigt bra på det!) så under promenaden både lekte och kampade vi (hon börjar också bli riktigt bra på det) och några gånger gick jag och gömde den så att hon fick söka efter den. Efter det kastade vi oss upp på cykeln och cyklade en omväg hem så nog var hon allt nöjd. Ännu nöjdare blev hon när hon fann en av sina favoritpersoner, morfar, hos oss. I sin glädje över morfar viftade hon ner ännu en julgranskula. Vi behöver nog inte klä av granen när det är dags att kasta ut den... Hon fullkomligt älskar morfar. Dels för att han alltid busar lite med henne och dels (antagligen mest därför) för att han alltid har gottis till henne. När morfar är här vankas det dessutom alltid fika så då valsar Coco omkring bordet, visar upp alla trix hon kan i hopp av en liten smakbit och buffar på en med nosen. Ibland (läs oftast) är hon så jobbig (och söt) att man får säga till henne att gå och lägga sig i sin säng. Där ligger hon sen och flyger upp som skjuten ur en kanon om man råkar säga hennes namn, "kom" eller liknande.
Nu ska jag dricka lite julmust och plugga lite psykologi. Ni får ha en fortsatt trevlig fjärde advent! Ps. Coco tackar för gratulationerna. :D Idag fyller en fantastiskt go och glad hund hela fyra år, vilket betyder att just denna goa hund varit min i 3 år om dryga en månad. 3 fantastiska år då min stora dröm om en egen hund gick i uppfyllelse trots allergi. Ni kan tro att jag tjatade, bönade och grät i många, många år. "Jag vill ha en hund", "Snälla, snälla ge mig en hund" och "Jag lovar att städa ifall jag får en hund" (yeah right..) skrev jag på säkert hundra post-it-lappar och satte överallt. Små lappar där det inte gick att ta miste på mitt tydliga budskap. Tro det eller ej, men det fungerade till slut. Mina föräldrar gick med på att testa om min allegi klarade en hund och vi fick låna Marco, en underbar flatte som alltid kommer ha en speciell liten plats i mitt hjärta, i några månader. Efter det kom Coco ganska oväntat in i mitt liv med sin (ibland irriterande) svepande svans. Min första tanke var att hon var liten och ful, vilket kanske inte var en så konstig eftersom Marco var en bra bit högre och skönheten själv. Jag ville inte ha Coco, absolut inte. Men pappa tyckte hon liknande en av våra förra hundar och ville absolut ha henne. Efter några dagar hade jag ändrat inställning. Antagligen mest för att jag inte orkade vänta flera månader på en valp.. Men ju mer tiden gick, desto närmre kom vi varandra och nu ångrar jag mig inte ett dugg! Hon är trygg, orädd, glad, positiv, arbetsvillig, envis, snuskig, matgalen och en fantastisk läromästare och vän. Vi har en fin relation som bara tycks bli allt starkare och starkare.
Själva födelsedagspresenterna innehöll allt annat än mat. Hon hade nämligen redan gratulerat sig själv iförskott för ett par dagar sedan med att ta ner och öppna plåtburken med hennes mat i från diskbänken (som jag såklartglömt att ställa utomräckhåll) och tömt den på dess innehåll. Hon var rund och go när jag kom hem kan jag säga.. Istället fick denna matfixerade hund vara med och klä julgranen, men hon tycktes ha missuppfattat sin uppgift för med sin jädra svans gjorde hon precis tvärt om.. Senare på eftermiddagen/kvällen körde jag och födelsegrisen först till Arriesjön och gick (eller ja, Coco sprang som en dåre medan jag sniglade fram i mörkret) och därefter till ett annat roligt naturområde för Cocos favoritsysselsättning, apporteringsträningen. Hon håller nog med om att det varit en lyckad födelsedag. ;) Igårkväll var det lydnad med lydnadsträningsgruppen på brukshundsklubben igen. En urtjusig aussie och en annan flattig flatt á la turbo hund (nästa flatte blir en flamsig hane! ;)) var de som var på plats denna gång. Vi körde likadant som förra gången eftersom vi var så få, dvs dold platsliggning och därefter några utvalda moment som de andra fick titta på. Jag och Coco har sedan förra gången tränat som satan med klossen för att få till snygga svängar och för att få henne ännu mer medveten om sin bakdel. Dessutom har jag tränat på att försöka få henne närmare mig. Även om sådant tar tid så borde det ju i alla fall inte bli värre. Men igår var vårt ff förfärligt fult. Rätt känsla hade vi och stundtals är det riktigt snyggt. Men oftast inte.. Nu har halterna också blivit katastrofala, hon sätter sig för långt fram och snett in mot mig. Ibland sätter hon sig tom snett framför mig. Detta kom jag snabbt fram till att det troligen beror på att hon har för mycket fokus på min godishand (den högra). Jag har antagligen belönat alldeles för ofta med den handen. Ska skaffa en riktig hundjacka med stor ficka på ryggen där jag kan ha belöningen så att hon håller sig rak och kanske tom kommer lite längre bak i sin position. Men trots att ff är värre än någonsin förr (okej där överdrev jag) så har vi stundtals snygga bitar som det gäller att jag tar tillvara på och uppmuntrar. Ska filma vårt ff som det ser ut nu och sedan filma det om några veckor (eller hur lång tid det nu tar) och förhoppningsvis kan man se ett resultat.
Övriga moment gick rätt bra. Vi har en hel del att jobba på men glädjen finns där, något som jag blir lika glad över varje gång då det inte var så länge sedan hon tyckte det mesta var sååå tråkigt. Men nu är det dags för mig att ställa lite högre krav på perfektionen och detaljerna! Nej, nu måste jag fortsätta med mitt flummiga nationella tal om livets vägar och mål/att utvecklas som människa (det är så flummigt så jag vet själv knappt vad jag skriver om). Inte minst så ska jag sätta tänderna i nybakad kladdkaka. Gissa vilket jag ser fram emot mest.. ;) Tillägg: Glömde ju det viktigaste: Ha en trevlig fortsatt Lucia! Idag har jag, mamsen och kusinerna varit och knådat, tryckt och haft oss hos morfar sähär på 3:e advent. Vi har nämligen bakat en massa pepparkakor. Julstämningen passade på att titta förbi trots fortfarande envist gröna ytor och mysfaktorn var hög. Coco fick i vanlig ordning följa med. Hon växlade mellan att kika över bordskanten (altenativt ta första parkett på en av köksstolarna) där vi hade fullt sjå med att kavla, till att stirra på de färdiga pepparkakorna på diskbänken i hopp om att de, av någon oförklarig anledning skulle falla ned. Nu blir det plugg för min del och i pauserna får klossen åka fram för att bättra på Cocos bakdelskontroll. Ha en fin näst sista advent!
Egentligen ville jag fortsätta träna fotgåendet och testa idéerna jag fick i måndags gällande rutan och fjärren men lite paus behövs så att hon fortsätter att behålla glöden. Därför trotsade vi istället regnet och gav oss ut på en lång cykelrunda. Som vanligt när cykeln åkte fram såg inte Coco alltför glad ut. När jag kopplade loss henne då vi kommit ut utanför vårt barnfyllda kvarteret vägrade hon röra en fena. Jag cyklade iväg och gömde mig i en blöt buske och väntade mig att hon skulle komma galopperande med andan i halsen men efter sisådär fem minuter tröttnade jag på att bli stucken i rumpan av alla grenarna och cyklade tillbaka till sure Coco. Hon hade i alla fall vett att bli glad när jag kom tillbaka men efter att en stunds hälsningsceremoni vände hon och sprang hem igen. Ibland är hon bara så envis, min åsna.. Men jag var trots allt envisare och efter ett stund följde hon med och då var det som vanligt inga problem utan hon tog glatt täten. Efter träningen på klubben igår har jag bestämt mig för att ta tag i ff ordentligt och sträva efter att få det så snyggt som möjligt. Klossen aka tjock bok åkte fram. Där körde vi tre pass och det gick fint. Därefter gick vi ut för att försöka börja träna bort pendlingen och att hon befinner sig för långt fram. För att få henne lite närmare vänster sida använde vi oss av fysiska hinder såsom trottoarkant och husvägg och belönade in mot mig. Att försöka få bak henne visade sig vara lite svårare, vet inte riktigt hur jag ska göra där. Fick tipset att bara gå ett steg i taget men hon hinner hamna för långt fram redan där. Men vi jobbar vidare. Är det någon som sitter inne med lite tips och idéer tar jag gladerligen emot dem. :)
Cocan och jag är nyss hemkommna från Malmö BK. Tog en herrans tid att komma hem bara, jag har uselt lokalsinne så på något underligt sätt hamnade jag på andra sidan stan. Tur att jag fick en GPS som förtidig julklapp idag men synd att det inte hunnit laddats innan jag körde iväg..
I alla fall så tränade vi på klubben tillsammans med ett gäng, något vi ska göra varje måndag hädanefter. Coco var taggad till tusen, kampade som aldrig förr och gjorde allt (och lite till). Så fort jag stod still bjöd Coco på både ligg, sitt, buga, tass, sitt fint, fotposition och backa i raketfart. Och när jag stod och tittade på de andra när de tränade en bit från rutan, sprang Coco in i den med klockren placering flera gånger. Roligast var ändå att hon sprang och genomförde ett snyggt hopp-sitt-hopp helt på egen hand när jag stod tjugo meter bort med ryggen vänd som hindret. Det är troligen klickerträningens "fel"/fel i kombination med en ständigt hungrig hund. Jag kan ju lika bra luta mig tillbaka och låta henne gå in på plan och tävla själv. Hade varit rätt skönt ibland. Trots att hon var väldigt taggad och ville jobba hela tiden satt hon fint och väntade utan att säga ett knyst uppbunden i en stolpe när jag studerade de andra ekipagen. Av- och påknappen fungerar bra den. Hursomhelst så började vi med platsliggning och sittande i grupp. Platsliggningen har aldrig varit något problem, hon låg som ett ljus trots en pipande hund bredvid och en annan som reste sig. Även när jag gömde mig låg hon kvar, dock med en vääldigt lång hals. Sittande i grupp har vi aldrig direkt tränat på men även där satt hon snällt och fint. Därefter gick vi ihop två och två och valde några moment var som vi ville att den andra skulle titta på. Jag valde ff, hopp-sitt-hopp, fjärr och rutan. I ff tyckte hon som kommenderade mig att Coco hade jättefin attityd och att det verkligen syntes på henne att hon tyckte det var jätteroligt (JIPPIE) men att hon pendlade i position samt gick lite för långt bort och även att hon gick aningens för långt fram. Att positonen inte är särskilt bra vet jag om men att hon gick för långt fram hade jag ingen aning om. Men jag fick i alla fall några tips hur jag skulle rätt till det. Kommer nog ta en hel del tid men vi har inte bråttom. Gällande hopp-sitt-hopp var där inget att anmärka på. Är troligen Cocos favoritmoment tillsammans med ff, inkallningen och rutan. Får bara ha lite koll på henne så att damen inte tjuvar. Fjärren gick också bra idag, vi brukar ju ha lite problem med sittningarna där jag ibland måste ge DK, något som nog beror på att hon inte riktigt förstår vad det är hon ska göra. Men idag gick det super med ganska snabba skiftningar. Jag vill ändå ha dem ytterligare lite snabbare och fick tips på hur jag skulle få mer tryck i dem. Bland annat ett så uppenbart tips som att vi skulle springa omkring lite och sedan helt plötsligt säga sitt eller ligg, alternativt ingenting och klicka när hon satt/lagt sig och därefter busa massor. Hann testa det lite idag och snabbt gick det. Att jag inte tänkt på det innan! I rutan träningen gick det också bra. Men jag förklarade att Coco inte riktigt förstått det till hundra procent då hon ibland apporterar konerna, slår på dem med tassen eller puttar på dem med nosen. Så där fick jag också jättebra tips. Hon som kommenderade mig sa att jag även skulle träna ställandet utanför rutan, alltså att jag skulle skicka henne framåt och därefter säga stå för att träna att hon ska stå still tills jag kommer ända fram. Annars har hon en tendens att flytta sig så fort jag berömt henne. Bara på detta träningstillfället fick jag flera aha-uppelvelser. Är så himla glad att jag hittat några att träna med och få lite feedback och vidgade vyer från. Är så lätt att tänka i samma banor annars och så är det riktigt svårt att se vissa saker själv, tex det här med att hon befinner sig för långt fram i ff. Är i alla fall riktigt taggad på lydnad nu! Ps. Hoppas ni orkade läsa hela romanen.. ;) Bestämde mig för att lära Coco att leta upp mina nycklar. Är väldigt ofta som jag irrar omkring på jakt efter dem och önskar att de hade kunnat ringas efter på samma sätt som med mobilen. Idag var jag på just denna nyckeljakt, och då slog det mig att jag ju kunde lära Coco att hitta dem. Sagt och gjort (eller påbörjat i alla fall) satte jag mig ned och körde igång, utan att ha bestämt mig riktigt för hur jag ville ha det först. Skulle hon hämta dem eller markera osv? Så det jag gör på filmen ovan vet jag egentligen inte riktigt vad det skulle vara bra för. Skapa lite intresse kring nycklarna eller kanske bara lite hjärngympa? Kul var det i alla fall så visar den ändå. Nu ska jag sätta mig ned och bestämma mig för hur jag vill att målbilden ska se ut samt hur jag ska gå till väga.
Det kommer upp ett videoklipp här såsmåningom. Verkar bara ta lite tid, 246 minuter står det på youtube...
|
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|