Lydnaden är det vi, eller åtminstone jag, fastnat för mest. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så roligt. Kanske för att banden mellan hund och förare stärks så mycket, att det alltid finns något att polera lite på, att det är en utmaning att motivera, lära in och få till de "perfekta" momenten eller att känslan är så fantastisk när allting bara klickar; kontakten, attityden, precisionen och glädjen.
Viltspår har vi bara gått en kurs i. Det är något som för de flesta hundar faller naturligt och de tycker oftast det är riktigt roligt, för vissa hundar tar det bara lite tid innan de kommer på det. Coco tyckte det var skoj även om de på kursen gick alldeles för fort fram så varken jag eller Coco hängde med riktigt. Jag tyckte det här med viltspår var sådär. Men jag tror nog det skulle varit roligare om vi inte gått så fort fram, jag tror inte Coco hann förstå riktigt vad hon höll på med. En nackdel med viltspårandet var att jag upplevde att Coco blev mer medveten om vilt men det är långt ifrån alla som blir det. Kanske återupptar vi viltspårandet såsmåningom i en mer behaglig takt.
Agility är ingenting vi satsat på men både jag och Coco tycker det är riktigt roligt. Det är fartfyllt, varierande och inte alls så lätt som det ser ut, långt ifrån. Det krävs både lydnad, självständighet, smidighet och snabbhet. Detta året har vi som mål att träna agility oftare och inte bara på sandlådenivå så får vi se om vi vågar testa på att tävla.
Apportering är visserligen inte en egen hundsport utan tillhör jakten men vi tar med det ändå eftersom vi tränar det som en egen gren. Egentligen kör jag och Cocan det endast som aktivering för att hon tycker det är så kul i och med att det är det hon är avlad för. Jag tycker också det roligt men saknar tyvärr en hel del kunskaper inom det området. Blir nästa hund en retriever ska jag satsa lite mer på det. Fast om jag hade velat starta på jaktprov är jag lite tveksam till. Är lite mesig när det gäller att skjuta djur även om jag bara behöver göra det indirekt.