Egentligen ville jag fortsätta träna fotgåendet och testa idéerna jag fick i måndags gällande rutan och fjärren men lite paus behövs så att hon fortsätter att behålla glöden. Därför trotsade vi istället regnet och gav oss ut på en lång cykelrunda. Som vanligt när cykeln åkte fram såg inte Coco alltför glad ut. När jag kopplade loss henne då vi kommit ut utanför vårt barnfyllda kvarteret vägrade hon röra en fena. Jag cyklade iväg och gömde mig i en blöt buske och väntade mig att hon skulle komma galopperande med andan i halsen men efter sisådär fem minuter tröttnade jag på att bli stucken i rumpan av alla grenarna och cyklade tillbaka till sure Coco. Hon hade i alla fall vett att bli glad när jag kom tillbaka men efter att en stunds hälsningsceremoni vände hon och sprang hem igen. Ibland är hon bara så envis, min åsna.. Men jag var trots allt envisare och efter ett stund följde hon med och då var det som vanligt inga problem utan hon tog glatt täten.
