Cocan var helt utflippad på träningen, hon var taggad och glad men vääldigt ofokuserad och verkade inte anstränga sin hjärna allt för mycket. När jag sa rutan kastade hon sig ner i ligg för att sedan rulla runt några varv i snön. När vi gick fot avvek hon helt plötsligt från min sida. I fjärren flyttade hon fram flera meter (något som hon aldrig gjort förut). I apporteringsträningen var det full fart fram och tillbaka ibörjan men sen blev hon plötsligt Alfons Åberg och "skulle bara". Och när hon istället för att hämta dummyn hittar på annat så är det kris. Väldigt nosig och lättstörd var hon också, ständigt med munnen full av snö.
Antingen så hade hon bara en tramsig dag eller så är löpet nära. Hon har ju inte löpt sedan i somras och beräknas göra det denna månaden eller nästa så det är nog rätt troligt att det är hormoner som sätter griller i huvudet på henne. Men det var ändå ett roligt träningspass trots att jag kände mig dö tjatig, jag menar hon var rätt underhållande och jag kom på åtminstone två saker vi måste träna mer på förutom själva momenten. Nämligen 1. Störningsträning. 2. Att kasta dummyn/leksaken utan att pricka en trädstam eller kasta den rakt i huvudet på Coco.
(Nina filmade oss lite men det såg inte mycket ut för världen. Fast de kommer kanske upp här ändå :)).